Antisemitismens nya ansikte: Från vänsteraktivism till Hamas-sympati

Henry Ascher – som på kultursidorna tituleras barnläkare, men också är en Ship to Gaza-aktivist med bakgrund i KPML(r) – kritiserar Segerstedtinstitutets föreståndare Christer Mattsson för att han påpekat att många självutnämnda antirasister tycks vara blinda för antisemitism (DN 10/6).

Aschers argumentation landar, föga förvånande, i att judehatet tonas ned, Israelkritiken lyfts fram och antisemitismen reduceras till Mellanösternkonflikten. Det är just den förskjutningen som är problemet.

Forum för levande historia publicerade nyligen en rapport som visar att antisemitismen ökar i Sverige. Personer födda i Mena-regionen, liksom personer med muslimsk religionstillhörighet, uppvisar betydligt högre nivåer av antisemitiska attityder än befolkningen i övrigt. Samma mönster återkommer i myndighetens studier från 2005 och 2020.

Rapporten visar att Palestinaanhängare har högre sannolikhet att hysa antijudiska attityder än andra grupper. Det gör inte engagemang för den palestinska saken antisemitiskt. Men det visar att dessa föreställningar fått fäste i delar av en aktivistmiljö där vänsteraktivism, Israelhat, antisionism och demonisering av judar ofta flyter samman.

Under Gazakriget har en äldre vänsterdiskurs med rötter i 68-rörelsen återaktiverats, där Palestinakonflikten tolkas genom imperialism, kolonialism och strukturellt förtryck

Den traditionella antisemitismen har hittat grogrund i höger- och vänsterextrema miljöer. Under Gazakriget har en äldre vänsterdiskurs med rötter i 68-rörelsen återaktiverats, där Palestinakonflikten tolkas genom imperialism, kolonialism och strukturellt förtryck. Samtidigt har radikaliserade islamister och andra med bakgrund i Mellanöstern fört med sig antijudiska stereotyper till Sverige. Dessa föreställningar har klätts i konfliktens språkdräkt och fått fäste i delar av Palestinarörelsen.

Efter Hamas terrordåd den 7 oktober 2023 har detta hat trätt fram med förnyad kraft. Enligt polisen ökade anmälningar om hets mot folkgrupp med antisemitiska motiv med 46 procent månaden efter massakern. Judiska centralrådet visar att sju av tio judar känner ökad otrygghet i Sverige. Åtta av tio känner sig osäkra i områden som förorter med stor befolkning från Mellanöstern. Nästan hälften överväger att lämna landet.

Det är här kopplingen till Vänsterpartiet blir central. Nyligen visade en granskning i Expressen (3/6) att 25 av partiets kandidater i årets val gett uttryck för antisemitism, rasism, terrorromantik, diktaturstöd eller förnekande av Förintelsen. I stället för att göra upp med extremismen har Vänsterpartiet agerat först när medietrycket blivit omöjligt att ignorera. Skälet tycks vara att partiet fortfarande ser politiskt värde i att attrahera väljargrupper där sådana uppfattningar har fått fäste.

I Vänsterpartiets valplattform pekas Palestina ut som en av fem huvudfrågor, tillsammans med klimat, arbetslöshet, sjukvård och ekonomi. Nooshi Dadgostar beskrev EU-valet som ett ”Palestinaval”. Därefter gjorde partiet rekordresultat i flera invandrartäta områden. I Rosengård steg stödet till omkring 50 procent, från 10–15 procent 2019. Strategin var tydlig: att mobilisera väljare genom identitetspolitisk samling kring Palestinakonflikten. Mycket talar för att samma modell skulle användas i riksdagsvalet – tills Expressen riktade strålkastarljuset mot partiets företrädare.

Problemet är alltså inte att Vänsterpartiet missat enskilda kandidater, utan att personer med dokumenterad extremism kunde nomineras. Därför bör frågan bli en av valrörelsens viktigaste. Den handlar om vilka gränser svensk demokrati är beredd att försvara.

År 1968 brännmärktes Polens få kvarvarande överlevande från Förintelsen, däribland min egen familj, som ”sionister” av kommunistregimen. Den judiska minoriteten anklagades för att stödja Israel och stämplades som Polens fiender.

Offren trakasserades, avskedades och fördrevs från sina hem under täckmantel av Israelkritik. De fick sina medborgarskap återkallade och tvingades emigrera. Därmed satte kommunisterna punkt för tusen år av judisk historia i Polen.

Mina föräldrar fann, tillsammans med omkring 2 500 polska judar, en fristad i frihetens och demokratins Sverige. Det har beskrivits som en av landets mest framgångsrika invandringsvågor. Här möttes de av öppenhet i stället för spottloskor. Hatet tycktes vara historia.

I dag undrar de om det åter är dags att packa väskorna. Inte på grund av högerextremism, utan på grund av det judehat som sprids på svenska gator och torg under förevändning av Israelkritik.

Läs mer:

Christer Mattsson: Antirasister tar sig rätten att slå fast hur judar ska vara