Cementindustrins CCS-satsning ifrågasatt

Broar, tunnlar och husgrunder. Av alla material som människan har skapat är betong det som används mest i världen. Pudelns kärna är det grå bindemedel som håller ihop betongen: cement.

Framställningen av cement står för 8 procent av världens totala koldioxidutsläpp. Det är ungefär lika mycket som utsläppen från alla världens personbilar.

För att skära ned sina klimatutsläpp i linje med Parisavtalet förlitar sig cementindustrin på storskalig koldioxidinfångning, så kallad CCS (Carbon Capture and Storage). Tekniken går ut på att fånga in koldioxiden vid skorstenen för att sedan lagra den under marken.

Men en ny rapport från institutet LeadIT vid Stockholm Environment Institute (SEI) visar att utbyggnaden av anläggningarna går trögt.

Antalet nya projektannonseringar i kommersiell skala sjönk från 15 stycken under 2024 till endast 3 under 2025.

– Utifrån de aktuella planerna ser vi att bara omkring 2 procent av den globala cementproduktionen kommer att ha någon form av koldioxidinfångning till år 2035, säger Perez Yeptho, analytiker på LeadIT.

Är branschens starka tro på CCS bara ett luftslott som låter företagen skjuta upp sin omställning?

– Jag skulle inte kalla det ett luftslott, säger Aaron Maltais, policyansvarig på LeadIT.

– För cementindustrin är koldioxidinfångning ett av de få tillgängliga alternativ som finns för att faktiskt minska utsläppen. Även om tekniken bevisligen har stött på många utmaningar är den fortfarande en nyckelfaktor, fortsätter han.

Problemet är att koldioxidinfångning visat sig vara dyrare än många först räknade med.

Ett exempel på svårigheterna finns i Sverige. Heidelberg Materials planerade en CCS-anläggning vid cementfabriken i Slite på Gotland, en fabrik som står för 3 till 4 procent av Sveriges territoriella utsläpp. Heidelberg begärde 7,9 miljarder kronor i statligt stöd för sin omställning, att jämföra med den totala budgeten för industriklivet som är 650 miljoner kronor 2026. När Heidelberg fick nej valde de att pausa projektet.

Som kontrast öppnade nyligen världens första kommersiella CCS-anläggning vid en cementfabrik i norska Brevik. Där gick den norska staten in och täckte över 80 procent av investeringskostnaderna.

– Jag tror inte att man kan skala upp den typen av modell på andra platser. Inte ens i rika länder är det realistiskt med ett så stort ekonomiskt åtagande från staten, säger Aaron Maltais.

Samtidigt finns alternativa spår. Ett är att ersätta en del av cementets mest utsläppsintensiva beståndsdel, klinker, med kalcinerad lera och ej upphettad kalksten.

Det kan både minska kostnaderna och sänka utsläppen, eftersom mindre kalksten behöver omvandlas till klinker. Tekniken är fortfarande i en tidig kommersiell fas, men anläggningar har nyligen öppnat i bland annat Ghana, berättar Aaron Maltais.

Det var för övrigt just denna lerteknik som en 70-årig klimataktivist ville fråga ut branschen om på ett möte 2023, vilket ledde till att klimatminister Romina Pourmokhtari ställde in sin medverkan ”av säkerhetsskäl”. Senare i år släpper LeadIT en ny rapport om just denna lerteknik.

– Problemet är att man bara kan byta ut en viss del av klinkern innan det börjar påverka cementens kemi. Koldioxidinfångning tar hand om de utsläpp ur skorstenen som uppstår även om vi minskar andelen klinker. Därför är det i teorin den mest effektiva tekniken, även om den också är ganska dyr, säger Perez Yeptho.

Bygger vi i så fall våra samhällen i så fall i fel material?

– Betong är det mest använda människoskapade materialet i världen. Det är inte realistiskt att tro att vi kommer att sluta använda det under överskådlig tid, säger Aaron Maltais.

Läs mer:

Statsministern hänvisade till säkerhetshot – 70-åring enda anmälda aktivist

Bill Gates – från datakapitalist till betongaktivist