DNA-analyser ändrar synen på medeltida gravar

När arkeologer hittar barn som är begravda med vuxna i gravar från medeltiden har de hittills utgått från att det handlar om föräldrar och barn, eller andra nära anhöriga.

Nu visar dna-analyser att det inte stämmer.

Forskare vid Stockholms universitet har analyserat dna från 142 personer i 50 gemensamma gravar i Sigtuna, Västerhus i Jämtland och Fjälkinge i Skåne. Gravarna är från sen vikingatid och tidig medeltid, det vill säga från 900-talet till 1200-talet.

Resultatet visar att det sannolikt var sociala faktorer och tillfälligheter, inte nära släktskap, som avgjorde vilka som begravdes tillsammans.

– Det var förvånande, eftersom många på kyrkogårdarna faktiskt var släkt, säger Anders Götherström, professor i molekylär arkeologi vid Stockholms universitet.

Forskarna har använt genetiskt material från tänder och på så sätt kunnat fastställa biologiskt kön ur arvsmassan. Det är första gången metoden används på det här sättet i medeltida gravar.

– Genom att undersöka barnen, som fram tills nu i stort sett har varit osynliga i det arkeologiska materialet, kan vi lära oss om synen på barn och barndom i det förflutna. Det gör det också möjligt att utforska dåtida sociala strukturer och familjedynamik på nya sätt, säger Maja Krzewińska, som är en av forskarna bakom den nya studien som publicerats i tidskriften Science Advances.

Tidigare har det varit svårt att bestämma könet på småbarn i medeltida gravar. Skelettet är inte färdigutvecklat och oftast saknas föremål som kan visa om det är en flicka eller pojke.

I det tidiga kristna Skandinavien var familjen större än dagens kärnfamilj. Den kunde också omfatta både kusiner, mostrar och farbröder. Men vilka barnen begravdes med går ändå inte att säga säkert, betonar Anders Götherström.

– Det kan vara personer man delade sin gård med eller bekanta från lokalsamhället som dog vid ungefär samma tidpunkt. När ett barn avled ville man kanske undvika att lägga det i en ensam grav, säger han.

Under 900- och 1000-talen var kyrkogårdarna formade av kristna idéer. De döda kremerades inte som under vikingatiden, utan lades obrända på rygg i öst-västlig riktning.

– Tanken var att alla skulle vara vända åt samma håll när de reste sig ur gravarna på uppståndelsedagen, säger Anders Götherström.

Kyrkogårdarna var också oftast uppdelade efter kön. Kvinnor begravdes på den norra sidan och män på den södra. Den nya studien visar att samma ordning gällde barn. Flickor lades bredvid vuxna kvinnor i norr, och pojkar bredvid män i söder.

Studien ger en bild av synen på barn i det tidiga kristna Skandinavien.

– I döden behandlades barnen alltså inte som en avskild grupp, utan de fick en tydlig könsroll redan tidigt i livet, säger Anders Götherström.

Kyrkogårdarna hade strikta sociala hierarkier. Slavar (trälar) fick ofta de sämsta platserna längst ut på kyrkogården. Spädbarn som dog innan de hunnit döpas hade ännu lägre status i kyrkans ögon och fick inte begravas på vigd mark inne på kyrkogården.

I en grav på den medeltida kyrkogården i Västerhus gjorde forskarna en intressant upptäckt. Där låg en ung kvinna som de kallar Lady 56. Med hjälp av dna kunde forskarna koppla henne till flera släktingar på samma kyrkogård: hennes föräldrar, hennes bror och hennes två döttrar. Alla låg i olika gravar.

Lady 56 blev inte 30 år. I graven hade hon ett skal från en pilgrimsmussla, ett tecken på att hon har gjort en pilgrimsresa till Santiago de Compostela i Spanien.

– Det är otroligt häftigt. Hon hade rest från Jämtland genom halva den då kända världen innan hon återvände hem. Det är väldigt ovanligt vid den här tiden. Hon måste ha varit väldigt driven och haft resurser, säger Anders Götherström.

Läs mer:

Så påverkas vikten av för lite sömn