Frankrikes fotbollslandslag: En mosaik av afrikanska rötter

Det är halvtid på stadion i New Jersey och jag letar efter folk i vitt eller gult i havet av blåklädda franska supportrar.

I ett hörn står Shelley Allen och dottern Nyasha. De är från Colorado men Nyashas pappa är senegales och familjen har tillbringat flera år i det västafrikanska landet.

Matchen står 0–0 och de båda är upphetsade över spelet i första halvlek.

– Vi borde leda, fransmännen har inte haft i närheten så bra chanser. Om bara Jacksons skott inte hade gått i stolpen, säger Nyasha som har svept in sig i en senegalesisk flagga.

Mamma Shelley, med rötter i Västindien, böjer sig fram.

– Visst håller jag på Senegal. Men jag är framför allt stolt som en person med afrikanskt arv. Hur det än går vinner vi! Alla de franska spelarna är ju också afrikaner!

Det stämmer – i alla fall nästan.

Den startelva Frankrikes förbundskapten Didier Deschamps ställer på benen denna junikväll består i nio fall av elva av spelare med rötter i Afrika, helt eller delvis.

Kylian Mbappés föräldrar är från Kamerun respektive Algeriet. Ousmane Dembelés är från Mali och Senegal. Desiré Doués från Elfenbenskusten och Frankrike. Och så vidare.

Bara två spelare, Rabiot och Hernández, har helt europeisk bakgrund. De var de enda ”vita” spelarna på planen när matchen drog igång.

I den senegalesiska startelvan däremot har samtliga spelare sina rötter i Senegal. Men fem av dem har växt upp i – Frankrike. På så sätt överlappar de två lagen med varandra.

Och när Senegal pressar Frankrikes stjärnor under den första halvleken känns tiden då afrikanska lag avfärdades som ”visserligen starka och tekniska men taktiskt svaga” väldigt avlägsen. Det luktade unken rasism om sådana kommentarer.

Svarta världsspelare har funnits i fotbollen länge. Tänk Portugals Eusebio eller Brasiliens Pelé. Men Afrikas egna landslag har inte nått till den högsta nivån – undantaget är Marockos semifinalplats i Qatar för fyra år sedan.

Nu har inte bara Senegal, utan också Marocko och Kap Verde, redan pressat de stora nationerna under detta VM. Även om Frankrike till sist vinner dagens match med 3–1.

Vissa afrikanska journalister jag talar med på arenan vill gärna se en framgång för lag som Senegal eller Marocko i VM. Kanske rentav en plats i finalen. De skulle se det som lite av en revansch mot forna europeiska kolonialmakter – som i dessa båda fall råkar vara Frankrike.

Och skulle inte detta gå vägen kommer garanterat någon europé med afrikanska rötter att glänsa. Mbappé förstås, Spaniens Lamine Yamal eller varför inte vår egen Alexander Isak. Shelley Allen och hennes dotter kommer att glädjas i så fall.

När Senegal slog Frankrike i öppningsmatchen vid VM 2002 var det ett långt mindre färdigt landslag än dagens. Det franska laget var fullt av världsmästare från 1998, men Papa Diop gjorde matchens enda mål.

Det var en praktsensation, och den har efteråt bland annat tillskrivits ett annorlunda knep: språket.

De senegalesiska spelarna valde under matchen att kommunicera på wolof, det andra stora språket i Senegal. Inte på franska som alla förväntade sig.

Fransmännen förstod ingenting.

Nu vill jag fråga dagens senegalesiska spelare vad de talar för språk på planen. Om de försökte samma trick den här gången. Men när de kommer ut till oss journalister efter matchen är de alla besvikna och vill inte prata.

Jag ställer frågan till Marième Ndiaye, en senegalesisk radiojournalist.

– Jag tror att de pratar en blandning, säger hon. Alla hemma i Dakar förstår både wolof och franska, men jag tror tyvärr inte att det gäller alla spelare. Vissa av dem är ju från Frankrike…

Läs mer: