Måns Zelmerlöws framträdande i Båstad och 'slutet på Tár'-fenomenet

Måns Zelmerlöw står vid ett bord riggat med laptop och grov kabelvinda och spelar Angels nittiotalshit ”Sommaren i city” från 1991.

Det är eftermiddag i en trädgård i Båstad. När refrängen kommer höjer han armen och sjunger med i några ord, som om han väntade sig gensvar, en kör. Den uteblir.

När kamerabilden långsamt glider bakåt syns medelålders människor sittande på stolar, bortvända, till synes oengagerade, slött samtalande med varandra.

Klippet, som publicerades på statsvetaren Ulf Bjerelds Instagramkonto i helgen, har turnerat runt på sociala medier. Enligt räkneverket har det vidarebefordrats fem tusen gånger, vilket grovt räknat är fem tusen gånger fler än något annat av Bjerelds klipp.

Och det är svårt, i det närmaste outhärdligt, att titta på.

Man behöver inte känna till allt om de infekterade konflikterna kring Måns Zelmerlöws privatliv, eller ens ta ställning i skuldfrågan – även om många i kommentarsfältet tar chansen – för att se det tragiska i scenen: raset från Melodifestivalers ballongviftande extas och allsångsrusig arenapublik till den här blottade sårbarheten. Det vänder sig i magen av obehag och sekundärskam.

Det är också ett målande exempel för det som kallats ”slutet på ’Tár’”-fenomenet. Det syftar till filmen ”Tár” (2022), en skildring av metoo-eran där Cate Blanchett spelar en uppburen dirigent i Berlin som blir cancelled och går från konstmusikens finkulturella toppskikt till att i slutscenen leda en orkester som framför låtar från tv-spelet ”Monster hunter” inför cosplayklädda nördar i Sydkorea.

Ingen, eller försvinnande få, människor som blir bortstötta i nöjesbranschen blir det i betydelsen att stå utan inkomst – men levebrödet och jobben som erbjuds är del av en transaktion där man betalar dyrt med sin värdighet.

Vi har sett det i hur skådespelaren Armie Hammer gick från Golden Globe-nomineringar i Hollywood till att göra fascistanklagade tyska spelfilmen ”Citizen vigilante”, eller hur Kevin Spacey nu kränger kitschiga ”Fuck you”-ringar på nätet för att inte gå i personlig konkurs.

I en artikel i juli formulerade den amerikanska tidskriften Slate en träffande iakttagelse: oavsett hur grov förnedringen varit, oavsett hur fullständigt en människa har dragit sitt namn i smutsen, så har de av vår tids cancelkultur drabbade inte dömts till döden eller absolut tystnad. Hela årtionden ligger fortfarande framför dem.

Det är så straffet i den sociala skärselden ser ut: att tvingas fortsätta existera i offentligheten, fast på dess bakgårdar, där varje nytt gig, reklamsamarbete och märkligt uppdrag blir en smärtsam påminnelse om vem man en gång var; för sig själv och andra.