Minnesord om Linda Hammar

Jag minns henne från mina föräldrars fester i Köping. Linda Hammar var då sex sju år och satt ofta stilla, gärna med uppsatt hår, mellan sina föräldrar Tina och Lars. Hon registrerade vad som pågick i rummet, fnissade ofta till om hon fann något roligt eller konstigt, medan Filip mest röjde runt.

Många år senare skulle de två syskonen bli lika stora tv-profiler.

I måndags somnade Linda Hammar in på Köpings lasarett. Hennes bror fanns vid hennes sida. ”Jag hoppas att hon kände vår gränslösa kärlek”, skriver han på Instagram. Han beskriver overklighetskänslorna, men att han också är glad över att så många fått lära känna hans syster genom tv-rutan.

Det är lätt att sucka över vår nya mediala offentlighet. Över alla realityprogram, över hur febrilt castingen letar efter originella personligheter som ”går genom rutan” och hur diagnoser och sjukdomar blivit bärande delar av deltagarnas persona.

Men Linda Hammar visar vilka vinster det också finns med den utvecklingen. ”I en annan del av Köping” och ”Välkommen till Köping” tog hon med oss till sitt LSS-boende. Hon bjöd in oss till sin vardag, visade när hon var ledsen, glad, förälskad, orolig, bekymrad. Hon öppnade en dörr till en värld som för många varit sluten och gjorde den till en självklar del av den vanliga världen. Skillnaderna mellan ”dom” och ”oss” var inte större än vad den kunde vara mellan människor i gemen.

Vilken tröst och upprättelse för alla med funktionsvariationer, men också för föräldrar, syskon och vänner. Mycket i vår tid går åt fel håll, men Linda Hammar var med och skapade ett rikare och mänskligare samhälle.

Själv kommer jag aldrig glömma hennes finurliga vänlighet. När läkaren berättade att hon hade cancer, skriver hennes bror Filip på Instagram, lyssnade hon och sa: ”Det blir nog bra det här”. När läkaren då undrade om hon hade några frågor tänkte hon efter och sa: ”Har du barn? Det borde du ha. Du som är så snäll.”