Recension: ”Om varmhållning av levande döda” av Isabella Nilsson

”Om varmhållning av levande döda” startar vid kuvösens isolering och slutar vid skrivbokens dito. De första raderna sätter tonen: ”Isabella, Isa, Isen – såväl mitt dopnamn som mina smeknamn leder tankarna till något fruset. Ingen har någonsin fått ingivelsen att kalla mig Bella. Min första natt i livet tillbringade jag ensam, placerad på en värmedyna i en liten säng på hjul. Sängen liknade en gratängform där dynan lagts på botten och de höga glaskanterna skiljde mig från omgivningen.”

Precis som Nilssons litterära genombrott, ”Nonsensprinsessans dagbok”, är ”Om varmhållning av levande döda” strukturerad över ett år. Den inleds kort med ”Februari 2026” och går sedan från januari 2025 till julafton samma år. Då sitter berättarjaget uppkrupet i soffan med sin anteckningsbok och noterar en blekgul citronfjäril som årstiden till trots faktiskt är vid liv.

På sista sidan återkommer kuvösmotivet: ”Hellre nedsövd i litteraturens kuvös för livsodugliga, än avtrubbad av självsvält, uppsnärjd i tvångstankar, däckad av sprit och tabletter eller omtöcknad av en älskares alltför hårda grepp om halsen.” Det ena låter definitivt rimligare än det andra. Men så var det då citronfjärilen. Som bara lever sitt ljusgula liv, oavsett ord eller människor. Tänk att också sådana finns!

Här är vi långt från Nonsensprinsessans sprudlande ordlekar och vitsiga rim. Det är en mycket ensam och ledsen berättarröst som talar. Men inte bara. Boken rymmer ömsinta och lekfulla partier, kloka diktanalyser och litterära resonemang. En déjà vu-känsla infinner sig under läsningen, har jag inte läst detta förut? Jovisst. Sex av texterna har publicerats tidigare.

I en intervju med Jack Hildén i Aftonbladet den femte juni, berättar Isabella Nilsson sorgligt nog att hon ska sluta skriva. Eller i alla fall sätta det på paus, ”de närmaste tio åren”. Hon säger också apropå sin nya bok, att det mest centrala i den ”är frågan om huruvida litteraturen är något uppbyggligt eller nedbrytande. Just nu är hennes svar definitivt: den är nedbrytande.

– Men under andra faser har den räddat mitt liv.”

”Om varmhållning av levande och döda” är väl inte direkt uppbygglig, men den är knappast nedbrytande heller. Kanske är den litegrann som en gratängform med värmedyna, för frusna själar? Eller som en läslampa dit en citronfjäril kan söka sig under vintern.

Bedövande sex. Vin förstås, AI ibland och den pålitliga anteckningsboken.

”Som ni märker”, skriver Nilsson i kapitlet ”Narren Ekelöf”, ”kännetecknas nonsenspoesin av ytterligare en viktig egenskap: den är snäll.” Vad gör en människa som söker snällhet, i vår värld som uppenbart har motsatta prioriteringar? Kanske lägger hon sig, likt kvinnan i Marguerite Duras ”Dödssjukdomen” som Nilsson skriver om, helt sonika och sover.

Men så fridfullt sovande som kvinnan i Duras kortroman, är inte det här berättarjaget. Hon drömmer återkommande mardrömmar, har svårt att komma till ro. Stesolid kan hjälpa, ”cirka tre timmar”. Bedövande sex. Vin förstås, AI ibland och den pålitliga anteckningsboken. Det lyckligaste partiet i ”Om varmhållning av levande döda” skildrar en plötslig ingivelse mitt i natten. Att tillsammans med en tillfällig älskare bygga ett magnifikt korthus: ”Korthuset är enormt, en rund borg med ett torn i mitten. I tio sekunder är mitt hjärta klarvaket och dunkar triumfatoriskt i bröstkorgen. Sedan, utan märkbar anledning, välter ett kort i högra hörnet och river med sig hela bygget ner i mattan. Ett luftslott i ruiner.”

Jag tänker på filosofen Friedrich Schiller och hans klassiska citat om den lekande människan: ”Människan leker bara när hon i ordets fulla bemärkelse är människa, och hon är helt och hållet människa bara när hon leker”. Schiller skrev också klokt om konsten som ett slags temporär frihet i en ofri värld. Tyvärr är det ju den ofria världen vi är satta att leva i. Just därför måste vi värna våra barnsliga författare och konstnärer, som insisterar på andra livsalternativ.

Att Isabella Nilsson verkligen ska sluta skriva tar jag med en nypa salt. ”Ingenting väsentligt skiljer en författare från en heroinist”, konstaterar hon krasst i bokens åttonde kapitel. Narkomaners löften bör man ta lätt på. Men kanske är det dags för Nilsson att lämna kuvösen och möta litteraturen från ett annat håll? Det där är inte min sak att avgöra, tänker jag och kryper upp i soffan och återvänder till kapitlet om Anna Greta Wide. ”Om varmhållning av levande döda” må vara skriven av en författare vars ”hjärta har gått i vinterdvala”, den har ändå textstycken lika livfulla som citronfjärilar.