Sarah Sheppard: Dinosauriebarnet som folkbildar

Det sägs att som barn måste du välja mellan två specialintressen – dinosaurier eller rymden – och det valet formar sedan resten av ditt liv.

Dinosauriepersoner blir i större utsträckning romanförfattare, kulturjournalister eller historiker medan rymdbarn blir ingenjörer, entreprenörer och så vidare. Sägs det. Min mjuka hantering av detta påstående avslöjar mig nog som dinosauriebarn, vilket är skönt eftersom Elon Musk helt klart var motsatsen och numera sprider rasbiologi och döper sina barn till lösenord.

Att jag har Sarah Sheppard på min sida som dinosaurieperson är också en tungt vägande trygghet. Jag och mina barn har läst alla hennes dinosaurieböcker, och flera av hennes andra också, och även om hon smyger in en anekdot om rymdbrus i sitt Sommarprogram så handlar det mesta om just långhalsar, klubbsvansar och nacksköldar. Och lite om Christer Pettersson.

Har man läst Sheppard känner man igen hur dramatiska katastrofer och miljontals år av geologiskt kaos presenteras underdrivet och med lätt uppkrokad mungipa. Efter en minutiös skildring av meteoriten som utplånade det mesta av livet på jorden en vårdag för 66 miljoner år sedan kommenterar hon: ”Vad finns kvar? Jag vet inte. Lite damm, en väldigt dålig stämning.”

Man måste ändå älska någon som jämför kritaperiodens abrupta slut med känslan när lamporna tänds i taket på firmafesten.

Hon verkar instinktivt hitta detaljerna som får ett helt forskningsfält att fastna i minnet

Reklambyrådesignern som började skriva faktabilderböcker utsågs i fjol till Årets folkbildare. Jag har inga invändningar. Hon tycks ha en inbyggd radar för exakt vilken detalj som får ett helt forskningsfält att fastna i huvudet. Medan resten av mänskligheten flåsar över AI och diverse miljardärer blir hon uppriktigt exalterad över att duvor kan skilja Monet från Picasso. Att människan fortfarande envisas med att kalla sig evolutionens krona tycker hon, med all rätta, är ”jätteirriterande”.

Programmet är väl inte stenhårt strukturerat; i beskrivningen av hennes kreativa process skildras en kringflackande hjärna som ständigt smiter iväg på stickspår och avkrokar, och Sommarpratet beter sig lite likadant: det rikoschetterar mellan bildande och mysigt, och visar att dinosauriebarn inte växer upp, de blir bara äldre. Och med Sheppards hjälp hoppas jag att vi blir fler.

Fler sommarkommentarer

Sandra Stiskalo: Är SR:s Ginna Lindberg för bra på sitt jobb?

Nicholas Wennö: Trösterikt att den verkliga Alexander Karim finns någonstans därute

Hasse Eriksson: Carolina Dybeck Happe berättar om drömjobbet som var ett mardrömsuppdrag