Svar till debattartikel om Googleaffären i Torsboda

Professorerna Johan Magnusson och Jonny Holmström menar i artikeln ”Snart är vi en digital koloni – Googleaffären senaste beviset” (DN Debatt 7/7) att Googles etablering i Torsboda inte ska betraktas som ett vanligt kommunalt mark- och fastighetsärende utan som ett nationellt strategiskt beslut som staten borde hantera.

Mitt huvudansvar är att utveckla den plats där jag bor och verkar, skapa förutsättningar för tillväxt och minska de ekonomiska riskerna för skattebetalarna. Kommunerna måste fatta beslut utifrån dagens verklighet. Jag delar uppfattningen att Sverige behöver en nationell strategi för datacenter och digital infrastruktur. Problemet är att inget av detta finns i dag. Jag delar även deras kritik mot staten. Staten är inte tillräckligt snabbfotad för att ge vägledning och förutsättningar för oss på lokal nivå.

Etableringen bedöms skapa minst 500 direkta arbetstillfällen. Under den långa byggfasen sysselsätts över 1 000 personer, många av dem hos lokala och regionala företag. Författarna avfärdar arbetstillfällen därför att de menar att de inte säger något om hur mycket ekonomiskt värde som stannar i Sverige. Den slutsatsen är alltför kategorisk. Arbetstillfällen, lokala inköp, investeringar, skatteintäkter och ny företagsutveckling är alla delar av det värde som faktiskt stannar i Sverige och i vår region.

Vi som kommunpolitiker kan inte fatta beslut utifrån hypotetiska investeringar

Författarna beskriver affären som ett uttryck för digital kolonialism, men en koloni har inte möjlighet att förhandla eller sätta gränser. Vi har förhandlat och ställt krav. Google betalar marknadspris för marken, övertar bolagets lån och kommunernas infrastrukturkostnader. De står för betydande investeringar i lokalsamhället, investerar i utbildning och kommunerna får tillgång till restvärme. Google har också uttalat en ambition att investera för att tillföra ersättningsel. Detta var centralt för styrelsen när den rekommenderade kommunfullmäktige i våra två kommuner att säga ja till affären.

Författarna menar att elen och marken skulle skapa större samhällsnytta i någon annan verksamhet, men ger inget exempel på en mer lämplig verksamhet i Torsboda. Vi som kommunpolitiker kan inte fatta beslut utifrån hypotetiska investeringar. Vi måste utgå från de investeringar som finns. Här finns det anledning att påminna om hur denna möjlighet har uppstått. Vi skulle aldrig ha stått inför möjligheten att diskutera en mångmiljardinvestering i Sverige om inte Timrås och Sundsvalls kommuner gjort det som kommuner förväntas göra: utveckla attraktiva industriområden för att locka företagsetableringar och arbetstillfällen. Under fem års tid har vi målmedvetet investerat i och utvecklat Torsboda till ett internationellt konkurrenskraftigt industriområde. Det arbetet har nu burit frukt.

Avslutningsvis är det inte våra kommuners uppgift att kompensera statens frånvaro genom att säga nej till den miljardinvestering som nu ligger på bordet. Vem tar då ansvar för de investeringar som gjorts, de uteblivna arbetstillfällena och den ekonomiska risken?