Sverige riskerar att bli en digital koloni

Sverige är på väg att bli en digital koloni, och Torsboda är det senaste beviset.

Google avser köpa hela Torsboda Industrial Park i Timrå, ett kommunägt industriområde på 214 hektar som Sundsvall och Timrå gemensamt har utvecklat för stora industrietableringar, för att bygga ett datacenter.

Kommunfullmäktige i de båda kommunerna ska i augusti ta ställning till försäljningen av marken och den elkapacitet som motsvarar en till två kärnkraftsreaktorer och som binds till anläggningen. Affären är ett tydligt exempel på ett mönster som upprepar sig över hela landet: Sverige säljer strategiska tillgångar till globala teknikbolag utan att räkna på det förädlingsvärde som vi ger bort.

Förädlingsvärdet är skillnaden mellan vad en resurs är värd i sitt råa skick och vad den blir värd efter att den bearbetats till en färdig tjänst eller produkt. I Torsboda säljer Sverige mark, el och kylkapacitet till lågt pris, medan den del av värdekedjan som faktiskt genererar intäkter – som molntjänster, AI-modeller, data och kundrelationer – byggs och ägs av Google i USA.

Sverige förser produktionen, men fångar nästan ingenting av det värde som produktionen skapar. Det är detta som gör Torsboda till ett fall av digital kolonialism snarare än enbart en industrietablering. Det är samma logik som historiskt har präglat råvaruexport från kolonier, där resursen lämnar landet billigt och förädlingen med tillhörande vinst sker på annat håll.

Antalet jobb säger inget om hur mycket av det ekonomiska värdet som faktiskt blir kvar i Sverige

Ett datacenter är i praktiken en serverindustri: stora hallar med datorer som driver molntjänster och AI-system och som kräver enorma mängder el för beräkning och kylning. Frågan som Sverige behöver ställa är inte om Google ska få etablera sig, utan hur stor andel av förädlingsvärdet landet bör förhandla till sig innan affären godkänns.

El är inte en oändlig resurs. Torsboda har enligt offentliga uppgifter en potentiell effekt på 1 000 megawatt redan i nuvarande skede, med möjlighet till ytterligare expansion. Den kapacitet som reserveras för ett enskilt amerikanskt företag är kapacitet som under lång tid inte kan användas för svensk elektrifiering, svensk industri, välfärdens digitalisering eller totalförsvaret, och den ges bort utan krav på att någon del av det värde den skapar stannar i landet.

Svenska kraftnät ser redan datacenter som en betydande del av ansökningarna om ny effekt i stamnätet. Principen som gäller är först till kvarn, det vill säga att den som ansöker om anslutning får den, oavsett om användningen ger mer tillbaka till Sverige än alternativen hade gjort. Det är en princip som fungerar för hushållsmaskiner, men inte för nationell infrastruktur av strategisk dignitet.

Timrå och Sundsvall pekar på minst 500 direkta jobb, investeringar i infrastruktur, restvärme och en stärkt techprofil som positiva effekter av etableringen. Det är välkommet, men det mäter fel saker. Antalet jobb säger inget om hur mycket av det ekonomiska värdet som faktiskt blir kvar i Sverige. Datacenter skapar få jobb per megawatt jämfört med annan elintensiv industri, och driftteknikertjänster ligger långt ner i värdekedjan. Den relevanta jämförelsen är inte Google mot ingenting, utan Google mot andra användningar av samma mark, el och nätkapacitet.

Det som gör Torsbodaaffären uppseendeväckande är processen. Ett beslut med nationell strategisk påverkan på energiförsörjning, digital suveränitet och industriell kapacitet hanteras i praktiken av kommuner som aldrig har getts ett nationellt ramverk för denna typ av förhandling. I dag prövas en elanslutning i första hand utifrån om elnätet kan leverera effekten, inte utifrån vad Sverige får tillbaka. Sverige har helt enkelt inte råd att behandla infrastrukturbeslut i gigawattklass som kommunala exploateringsprojekt.

Det som nu sker i Torsboda är därför större än Torsboda själva.

Vi ser tre åtgärder som nödvändiga för att stärka den strategiska styrningen och motverka fortsatt digital kolonialisering av Sverige.

● Inför statlig prövning av effektuttag över exempelvis 100 megawatt. Prövningen bör väga in elkapacitet, alternativ industriell användning, säkerhet, ägande och hur stort ekonomiskt värde etableringen skapar i landet, inte bara nätets tekniska kapacitet.

● Kräv bindande motprestationer som riktas mot förädlingsvärdet, inte bara mot sysselsättning. Avsiktsförklaringar räcker inte. Kraven bör gälla lokal kompetensuppbyggnad, forskning och utveckling, öppna innovationsmiljöer, restvärmeanvändning och svensk värdeskapande tjänsteproduktion snarare än enbart drift och underhåll.

● Ta fram en nationell strategi för beräkningskapacitet och molninfrastruktur som styr mot högre förädlingsvärde. Sverige måste avgöra vilken del av värdekedjan landet vill kontrollera: enbart mark och el eller också data, beräkningskapacitet, tjänster och AI-applikationer.

Sverige ska välkomna utländska investeringar, men ett land som säljer sina strategiska tillgångar utan att förhandla om förädlingsvärdet bygger inte välstånd – det avvecklar det. Det som nu sker i Torsboda är därför större än Torsboda själva. Det är ett vägval mellan att förbli en digital koloni som förser andras ekonomier med el och mark och att bli en nation som kräver sin beskärda del av det värde landets resurser skapar.

Läs fler artiklar från DN Debatt:

Tre experter inom it-frågor: ”Sveriges kommuner har tappat kontrollen över våra data”