Sverige saknar ambitiösa projekt för unga ingenjörer

Jag tog nyligen examen som civilingenjör i teknisk fysik med inriktning mot artificiell intelligens (AI) samt kvant- och medicinsk teknik. Vid sidan av studierna har jag drivit flera tekniska projekt.

Jag valde utbildningen för att bidra till framtidens stora utmaningar inom medicin, kvantteknik och rymd. Men efter examen mötte jag en annan verklighet.

AI-agenter kan i dag sänka tröskeln för alla programmeringsuppgifter så att de flesta kan programmera avancerade program utan ingenjörsbakgrund. Samtidigt har många av mina kurskamrater hamnat i försvarsbranschen och i roller där de inte använder den avancerade kompetens de byggt upp under fem års studier. Dessa ingenjörer är väldigt drivna och har ofta studerat 55-timmarsveckor under sina fem års studier för att få möjlighet att bidra till framtidens teknologi.

Jag har själv försökt kontakta forskare inom avancerad medicin och kvantteknik, men de säger att det saknas infrastruktur och finansiering för projekt. De få forskningstjänster som utlyses har extrem konkurrens med flera hundra sökande. Även om man får en bra tjänst så säger många att det finns strukturella problem – finansieringen är bristfällig, projektet är för smalt och planen efter tjänsten är oklar. Dessutom är professorns karaktär avgörande för arbetsmiljön.

En lösning vore att starta så kallade moonshot-projekt (idéer som kräver mycket startkapital med långsiktigavkastning) mot framtidens teknik. Sverige har visat att det går att mobilisera resurser när ett område prioriteras som inom försvarssektorn. Frågan är varför samma ambition inte finns för framtidens medicin och andra framtidsområden.

Avancerad sjukvård är avgörande för landets säkerhet. Under spanska sjukan 1918–1920 dog 50–100 miljoner människor i en enstaka pandemi, vilket är jämförbart med de cirka 70 miljoner som dödades med vapen under första och andra världskriget. Under coronapandemin, som var relativt mild, dog ändå omkring 20 000 människor av viruset bara i Sverige.

Cirka 16 procent av svenskar mellan 16 och 64 år har en funktionsnedsättning på grund av fysiska eller neurospsykiska skador. Efter 65 år blir det ännu vanligare. Därför borde en av samhället högsta prioriteringar vara att skapa en infrastruktur för att möjliggöra avancerade terapier. Men i stället minskade Sveriges satsningar inom medicinsk forskning i fjol från 0,19 procent av bruttonationalprodukten till 0,15 procent.

Under 2000-talet tappade Sverige platser på flera forskningslistor. Varför satsar inte ansvariga i Sverige på framtidens teknologier?

USA har byggt noder, inte bara enskilda laboratorier. Bland annat bygger USA program som Nitro, där målet från början är att regenerera brosk och ben och föra tekniken mot klinisk verksamhet. Detsamma gäller cell- och genterapisektorn, där USA i fjol hade fyra gånger högre budget och tre gånger fler kliniska tester än hela Europa. Samtidigt var USA:s BNP bara 60 procent större än EU:s. Detta visar att USA har en mycket mer effektiv strategi än EU gällande medicinsk forskning.

Mot bakgrund av detta föreslår jag att följande åtgärder vidtas inom forskningsområdet:

• Ge ambitiösa, nyutbildade ingenjörer finansiering och ansvar för ambitiösa utvecklingsprojekt, inte bara smala doktorandtjänster.

• Sänk kraven för ingenjörsroller, där man kan använda AI.

• Europa behöver samla arbetsmöjligheter i en gemensam databas likt LinkedIn med avancerade matchningsfunktioner. Utlys repetitiva uppgifter som automatiseringsmöjligheter

Inom utbildningsområdet krävs följande:

• Koppla utbildning till verkliga projekt.

• Internetföreläsningar kan spara 30 miljarder kronor per år i Sverige, enligt en uppskattning av att lärare lägger omkring tio timmar i veckan på samma föreläsning år efter år.

Det finns stora brister i forsknings- och utbildningssystemet. Belgiske Laurent Simons var bara 15 år när han doktorerade i kvantfysik. Han var begåvad, men fick framför allt stöd.

Tänk så mycket potential som går förlorad i Sverige! Ett rättvist samhälle måste prioritera jakten på kunskap så det finns möjligheter för de som verkligen försöker göra skillnad.

Vi har råd att investera i morgondagens försvar. Frågan är om vi också är beredda att investera i morgondagens medicin, energi och teknik.

Sverige saknar inte talang. Det som saknas är ambitiösa projekt där unga ingenjörer kan få möjlighet att ta ansvar.