Tre unga kvinnor gör "En svensk klassiker" tillsammans

Maja Simonsson, 20, har varit sugen på att göra En svensk klassiker länge.

– Jag har frågat runt men tidigare har ingen nappat. Så var vi ute och paddlade i höstas och jag bara slängde ur mig frågan.

Thea Katsoulaki, 21, berättar att hon tänkt på Klassikern som en cool grej att göra men samtidigt kanske inte riktigt sett sig själv faktiskt göra den. Men när de låg där i mörkret i vindskyddet och Majas fråga kom så nappade hon.

– Jag tyckte väl bara att det var en så rolig grej, att göra det här tillsammans. Det hade varit jättetråkigt att åka själv.

Efter att Thea sagt ja tänkte Hanna Malik, 24, att ”varför inte?”.

De har klarat av första delmålet, Vasaloppets Öppet spår, och ordet tillsammans verkar ha varit nyckeln.

– Jag och Hanna åkte väldigt mycket tillsammans, och det var skönt att ha någon som man kunde luta sig lite mot när man hade sina dippar, berättar Maja.

– Ja, att man hade någon där som kunde dra en … Och man kände lite press också: ”Om Maja fortsätter åka så måste jag också fortsätta.” Jag tror att det hade varit lättare att ge upp om man åkt själv.

Att fortsätta peppa varandra är vad som ska ta dem i mål även i Vätternrundan, säger Thea.

– Vi kommer inte ge upp, inflikar Hanna, innan Thea fortsätter:

– Nej! Det enda som skulle kunna stoppa oss är om vi inte får köra längre, om något händer, som att någon gör sig illa på riktigt. Vi kommer kämpa in i det sista.

Trion studerar till idrottslärare på Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH) och har idrottsbakgrund; Hanna har dansat och både Maja och Thea har friidrottat. Maja har gjort Cykelvasan (de nio milen på mountainbike) men landsvägscykel var de alla nybörjare på.

– Det är mycket roligare att cykla än att åka längdskidor, säger Thea och får med de andra i ett skratt.

– Vädret är bättre också, alltså förhoppningsvis lite varmare. Och sen är det väldigt fina vyer oftast när man cyklar landsväg, säger Hanna innan de brister ut i nytt skratt efter Majas kommentar:

– Om man hinner njuta av det.

Likt i många andra motionslopp ökar de unga kvinnornas deltagande i Vätternrundan. Före påsk meddelade arrangören att gruppen ”kvinnor upp till 25 år” nästan är 25 procent större än förra året. Andelen förstagångsåkare ökar också och är nu uppe i 55 procent.

Ni tillhör båda dessa grupper, vad är det som lockar?

– Jag har sett mycket på sociala medier om att unga tjejer cyklar, och då blir man inspirerad. När man ser att andra gör det så tänker man ”då kan jag också”, säger Hanna och Maja håller med om att spridningen på sociala medier är en väldigt stor faktor.

Thea berättar att de har just den motiverade ”vi kan klara det”-känslan.

– Jag tror väl att alla vill ta sig an en riktig utmaning, och det här är ju en jävla utmaning. Och jag tror att alla kanske har den inställningen som vi har, att det går och om man kämpar tillräckligt mycket så kommer man att komma i mål.

Är ett lopp på 315 kilometer en bra start?

Frågan utlöser ett nytt skratt. Thea tänker högt när hon funderar på om de kanske behövt köra något annat lopp innan.

– Äh, det är kul att satsa högt direkt, säger Hanna.

Tjejerna är fulla av tillförsikt, men några saker oroar. Tänk om de får punktering.

– I mål tror jag vi kommer med ett leende. Men vägen till målet, det är frågan om det bara är leenden, säger Maja.

Träningsmängden är ett annat orosmoln. Hanna har under våren försökt få till i alla fall två träningstillfällen i veckan á några mil – de andra två siktar in sig på att få lite fler mil i benen under slutspurten.

När vi ses är det tre och en halv vecka kvar till att de ska stå på startlinjen. Fem–sex mil har de cyklat som längst.

– Vi är lite lediga nästa vecka. Vi vill försöka få in i alla fall några tiomilspass, att vi sitter länge på cykeln, berättar Thea.

Det som skrämmer lite är just vetskapen att det kommer att ta många timmar. Maja minns smärtan i Vasaloppet:

– Man kommer ha ont överallt. Man fick ont på ställen man inte visste att man kunde få ont på.

Vad har ni för mental strategi?

– I Vasaloppet tänkte jag mycket på nästa depå och kommer nog tänka samma nu. Alltså ”när är nästa gång jag får mat eller fika?”, säger Hanna.

– Det står ju skyltar hela tiden, jag räknade ner varje kilometer. Det kändes väldigt mycket bättre när man kom över hälften men det var väldigt kämpigt mentalt. Nog faktiskt värst mentalt – uppförsbackar var inte det roligaste att se, konstaterar Thea.

De har tittat på banprofilen för Vätternrundan och vet när depåerna – och backarna – kommer. Men detaljstudier tror de stjälper mer än de hjälper.

– För mig är det nog bäst att gå in med tomt huvud och bara köra, säger Maja.

Läs mer: