Konstitutionsutskottet: Är 2026 året då enigheten spricker?

Var 2026 året då Konstitutionsutskottet (KU) inte längre orkade sätta författningen framför partiet?

När KU:s årliga granskning av regeringen skulle presenteras i veckan utbröt storbråk. Partierna anklagade varandra för politisering, politiskt spel, att sopa kritiken under mattan. Medierapporteringen, speglade grälet: ”Stor splittring i KU om årets granskningsarbete”, löd en rubrik. ”För första gången på över ett decennium sprack enigheten i riksdagens konstitutionsutskott”, inleddes en annan artikel.

Vad spelar det för roll, kanske någon undrar? Partierna är ju alltid oeniga, och skall väl vara det? KU:s granskningar är annorlunda. Uppgiften som utskottet har är att granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. Det skall man göra utifrån allmänna rättsprinciper, som legalitet, opartiskhet och effektivitet. Inte utifrån partiideologiska ståndpunkter.

KU befinner sig därför i ett gränsland mellan rättslig prövning och politiskt ansvarsutkrävande. Å ena sidan är uppdraget att definiera och bevaka gränserna för vad som är grundlagsenligt agerande från regeringens sida, ett uppdrag som innebär att tolka rättsliga regler och principer. Å andra sidan agerar utskottets ledamöter på politiska mandat. Den tidigare ordföranden för KU och nuvarande talman för riksdagen Andreas Norlén har beskrivit uppdraget som ”politisk granskning på juridisk grund”.

Det är viktigt att KU:s granskningar fungerar väl. I vårt parlamentariska system skall riksdagen kunna försäkra sig om att den har förtroende för regeringens sätt att styra riket. Regeringen, å sin sida, skall ges incitament och vägledning att agera på ett effektivt och rättssäkert vis. Granskningarna kan leda till kritik och ansvarsutkrävande, men kan också bidra med normsättande praxis för hur framtida regeringar bör bedriva sitt arbete.

I SNS Demokratirådsrapport 2026 studerade jag och mina rådskollegor hur KU har hanterat granskningarna de senaste 25 åren. Vi berömde utskottet för att under senare år ha brutit mot den historiska förbannelsen med partipolitiserade ställningstaganden. Splittring enligt partilinjerna var länge det normala, vilket gjorde att KU ofta avfärdades som irrelevant. De tv-sända utfrågningarna kunde förvisso vara underhållande, men slutsatserna av granskningarna var oftast förutsägbara utifrån partibok.

För omkring tio år sedan började KU på allvar ta tag i det här problemet. 2015 kom det första granskningsbetänkandet med blocköverskridande gemensamma ställningstaganden. Under regeringarna Persson och Reinfeldt (2000–2014) var sannolikheten att ett granskningsärende skulle leda till kritik från en KU-ledamot med samma partifärg som den granskade regeringen 20 procent. Under regeringarna Andersson och Kristersson (2022–2025) hade den ökat till 57 respektive 62 procent. Sedan 2019 har utskottets samtliga partier ställt sig bakom betänkandet i dess helhet.

Demokratirådets rapport visade dessutom att kompromissandet inte har lett till minskad kritik. Tvärtom har antalet ställningstaganden som innehåller någon kritik mot regeringen ökat under det senaste decenniet. Ibland har kritiken varit så nyanserad att det har varit svårt att förstå om KU menar att regeringen gjort fel eller inte. Men överlag har utvecklingen av granskningarna stärkt KU:s roll och visat att svenska politiker kan samla sig kring ett agerande som stärker de demokratiska spelreglerna.

Det märkliga med debaclet i veckan var att den som läser granskningsbetänkandet inte kommer att finna en enda reservation

Men i tisdags var det alltså slut med det. Eller? Det märkliga med debaclet i veckan var att den som läser granskningsbetänkandet inte finner en enda reservation. Alla partier har ställt sig bakom utskottets ställningstagande i samtliga 40 granskade ärenden. Det finns två särskilda yttranden från oppositionen och Tidöpartierna som vittnar om oenighet i processfrågor och allmänt dålig stämning. Dessutom finns ett särskilt yttrande från SD och L som i praktiken framstår som en reservation i fårakläder. Men ingen har velat gå ut och bryta enigheten genom att reservera sig.

Det man bråkade om var hur betänkandet skulle presenteras. På senare år har granskningarna följts av ett pressmeddelande som har hjälpt journalister och allmänhet att tolka vad utskottet faktiskt menar. Att det skall behövas är ett problem i sig. Det bästa vore såklart om man kunde vara tydliga med vad man tycker brister i regeringens agerande redan i sitt ställningstagande. Men kompromissandet har lett till att ställningstagandena ofta präglas av formuleringar av typen ”å ena sidan, å andra sidan”. Pressmeddelandet har då tydliggjort när KU anser att regeringen har brustit.

Något sådant gemensamt pressmeddelande kom inte i år. I stället blev det pajkastning.

Om Sverige i framtiden skulle få en regering av Orban-typ som systematiskt utmanar grundlagarna så är chansen liten att KU kommer att kliva fram och visa var gränserna går

Tisdagen var därför en sorglig dag för Sveriges riksdag. KU-ledamöterna slarvade delvis bort det hårda arbete de hade lagt ner under våren och som hade lett fram till en överenskommelse om ett gemensamt betänkande

Bråket om pressmeddelandet visar också på de strukturella svagheterna i en kontrollmakt som ligger i partiernas händer. Om Sverige i framtiden skulle få en regering av Orban-typ som systematiskt utmanar grundlagarna så är chansen liten att KU kommer att kliva fram och visa var gränserna går. Det gäller särskilt om partisplittringen fortsätter under kommande år. I det scenariot kommer oppositionens kritik att kunna avfärdas av den granskade regeringen som ”det vanliga partipolitiska käbblet ifrån KU”.

Läs fler artiklar från DN Debatt:

Ledande juridikexperter: ”Regeringen står inte över grundlagen”