Oskar Linnros släpper nytt album efter nio års tystnad

Nya albumet ”Det högsta ljud jag hört” har beskrivits som en comeback av en Oskar Linnros som försvann efter förra skivan, ”Väntar på en ängel”, för nio år sedan. Lite märklig beskrivning kanske med tanke på de olika projekt som Linnros varit involverad i: han har startat skivbolaget Dundra och producerat låtar åt Daniela Rathana, för att nämna några.

– I nöjesvärlden finns det en ganska smal bild av vad som är ett artisteri. Jag har lagt ned lika mycket passion i allt som Daniela har gjort. Det är mitt artisteri lika mycket som det som jag gör nu, säger Oskar Linnros till DN.

Å andra sidan:

– Jag skulle också säga att jag verkligen försvann. Det gick inte att boka några spelningar med mig. Jag var inte aktiv.

Mycket tid har lagts på skivbolaget och samarbeten med andra artister. Linnros har också fått två barn. Det har varit ett sökande efter balans, säger han.

– Musik har jag hållit på med halva mitt liv. Jag lärde mig tidigt hur det är att inte ha balans. Det har varit viktigt att hitta den, i min relation till exempel. Att man inte parasiterar på varandra utan hjälper till lika mycket hemma. Det har inte varit rätt läge att tänka: ”Vad vill jag säga i ett album?”

Men för omkring ett år sedan började planerna på ett album att ta form. I telefonen fanns decennier av anteckningar. Idéer och texter som krävde egna låtar.

– Innan dess hade jag bara lekt runt lite. Men så började jag om, för femte gången, och tänkte att ”nu jävlar ska jag göra det här”. Det fanns saker som jag måste få sagt, som jag absolut inte kunde ge bort till andra artister.

Oskar Linnros beskriver ett nytt ”dogmatiskt” sätt att jobba med texterna. Innan har mycket kommit spontant. Den här gången bygger varje låt på tydliga teman. Som låten ”Ritual” som inleds på Hallonbergsplan i Sundbyberg.

– Det var en gammal anteckning i min telefon. Jag hade vaknat upp en natt och skrivit: ”Skriv en låt om en exakt plats där det har hänt något formativt i ditt liv.”

Låten ”Colosseum” tycker Linnros är den starkaste på albumet. Han ville skriva något om svenska artister som gått bort.

– Det är en helvetes massa svenska artister som har dött. Einár, Avicii, C Gambino. Men den kan handla om Kanye West och Drake också. Vi älskar att bygga upp någon, men blir faktiskt också konsekvent underhållna av deras fall.

Oskar Linnros säger att han alltid, ända sedan låtarna med Snook i början av 2000-talet, har velat undersöka hur man gör pop på svenska.

– Det är därför jag mår så bra just nu. Jag är stolt över att jag fick ihop de här idéerna till popmusik.

Vilka skulle du säga är de bästa svenska textförfattarna?

– När det gäller att skriva saker som inte alla skriver om tycker jag att Viagra Boys har varit otroliga de senaste åren. Sedan Håkan Hellström så klart, som jag och min generation har präglats mest av. Boko Yout lyssnar jag på nu. Och jag måste nämna artisten Hannes.

På nya albumet ville Linnros ta fram det sårbara och personliga ur sig själv.

– Det är där jag hittar min koppling till lyssnarna. Jag har fått frågor från journalister om det inte är jättetråkigt att gräva fram allt det där. Men jag känner tvärtom.

Ett exempel är ”Rytmen” som delvis handlar om mansnormerna från uppväxten i Sundbyberg.

– Det fanns en tydlig manlighet när jag var liten. Man behövde brösta upp sig. Många omkring mig fick fängelsestraff. Det var ett sätt att vara man på. När jag blev vuxen upptäckte jag att det där inte funkade för mig, i kärleksrelationer till exempel. Att hålla på att svära åt folk, vara hård. Jag blev tvungen att bryta helt med det.

Ljudbilden på albumet är dock långt i från mörk. Snarare poppig och ljus.

– I början när jag bara hade lite skisser var fonden ”elektronisk, hård, mörk”. Men det hade inte varit underhållande. Det är viktigt att låtarna är kul att lyssna på.

Oskar Linnros söker efter energin mellan det upplyftande och det deppiga. Han nämner ”Från och med du”. Hans kanske största hitlåt.

– För mig är den verkligen kolsvart. Men det är inte så den bäst har använts. Folk blir glada av att trummorna går snabbt och att ackorden är härliga. Jag blir jättepeppad varje gång jag uppträder med den.

Har du lyssnat på någon musik som gett inspiration till albumet?

– Jag har aldrig jobbat så. Inom svensk musik har jag aldrig hittat en referenslåt som jag vill vara nära. Min musiksmak hittar jag bakåt i tiden. Att jag skulle bli inspirerad av något efter 1980, det har aldrig hänt.

I ”Pappa kommer inte hem” skildras en pappa under en urspårad utekväll, som bland annat involverar att sitta med Markus Krunegård på sunkhaket Nivå 22 vid Fridhemsplan.

Har du varit på Nivå 22 med Markus Krunegård?

– Det har jag nog inte, men jag har varit på Nivå 22. Och han är en sådan man träffar på, som också är en tvåbarnspappa som ibland kanske kommer hem lite sent.

När det nya albumet nu har släppts menar Oskar Linnros att han känner sig bättre mentalt rustad för hur det ska tas emot.

– Jag har haft otroligt dåligt självförtroende i perioder. Verkligen varit känslig för vad folk ska tycka. För sex, sju år sedan hade det här inte blivit ett härligt album. Jag hade inte kunnat bottna i det. Men nu kan jag stå för det. Det gör mig stolt över mig själv.

Han säger att föräldraskapet har förändrat mycket.

– Jag och min tjej har haft ett extra utmanande föräldraskap. Jag är ingen gruppmänniska. Jag isolerar mig och funderar. Det har visat sig att ett botemedel mot det är att tvingas sätta sig själv åt sidan. Allt handlar inte om en själv. Detta är kanske det mest kristna jag har sagt men, det har faktiskt varit en gåva.

Gällande vad andra ska tycka, hoppas han bara på en sak.

– Jag vill att de ska höra att jag är passionerad. Om folk tar med sig att jag är någon som bryr mig, då är jag nöjd.