Papperslösas sekretess avskaffas – risk för folkhälsan

Rädslan för konsekvenser ska aldrig hindra någon från att söka livsviktig vård. På måndag den 15 juni röstar riksdagen om ett förslag som kan leda till just det. Förslaget innebär en så kallad informationsplikt för statliga myndigheter, där anställda i vissa verksamheter skulle bli skyldiga att anmäla papperslösa personer till polisen. Det är ett förslag som tidigt kom att kallas ”angiverilagen” och som mötte kraftigt motstånd från bland annat fackförbund och en rörelse känd som #Viangerinte.

När förslaget först presenterades omfattade informationsplikten även hälso- och sjukvården, skolan och socialtjänsten. Efter påtryckningar från fackförbund, yrkesverksamma och även regeringens egen utredare undantogs dessa verksamheter. Skälet var att en sådan skyldighet ansågs kunna leda till att människor avstår från att söka vård, utbildning eller stöd – med risk för liv och hälsa eller att grundläggande rättigheter inte tillgodoses. Många drog en lättnadens suck.

Men bilden är mer komplicerad än så. Vi ser att beslutet från omröstningen kommer att få fortsatt stora konsekvenser för folkhälsan och vården, som redan i dag är starkt påverkad av migrationslagstiftning. Vi frågar oss därför om vården verkligen blev undantagen?

I praktiken innebär förändringen att papperslösas patientsekretess avskaffas gentemot polisen

I vår forskning om läkares förhållningssätt till migrationspolitik i sjukvården har vi sett att det finns en stor förvirring om hur migrationspolitiska beslut i allt högre grad påverkar deras arbete. Flera nya och påtänkta lagar riskerar att få samma eller snarlika konsekvenser som informationsplikten. Ett exempel är lagen (2025:170) om skyldighet att lämna uppgifter till brottsbekämpande myndigheter, samt förändringar i Offentlighets- och sekretesslagen.

Tidigare har sjukvården varit skyldig att på begäran av polisen lämna ut patientuppgifter om det funnits misstanke om ett brott som ger minst ett års fängelse. Enligt de nya reglerna ska uppgifter lämnas ut ”i fall det behövs för den brottsbekämpande verksamheten”. Reglerna gäller för alla sorters brott, inklusive att vistas i Sverige utan tillstånd, vilket kan ge böter. I praktiken innebär förändringen att papperslösas patientsekretess avskaffas gentemot polisen.

Samtidigt samarbetar vården dagligen med andra myndigheter, såsom Skatteverket och Försäkringskassan. Dessa omfattas inte av undantaget från informationsplikten. Om förslaget röstas igenom kommer detta innebära att uppgifter som vårdpersonal registrerar i andra system kan användas för att spåra papperslösa personer som har sökt vård. Ett konkret exempel är när en barnmorska registrerar ett barns födelse hos Skatteverket. Även om barnmorskan inte har någon informationsplikt, sprids informationen ändå vidare mellan myndigheter och får samma effekt som om en anmälan hade gjorts.

Konsekvensen blir att den effekt man ville undvika med undantaget – att människor inte vågar söka vård – ändå uppstår. Civilsamhällesorganisationer varnar redan nu för att gravida inte vågar söka vård, till och med vid förlossningar, av rädsla för att uppgifter når polisen. Det riskerar försätta både gravida och barn i livsfara.

Vi ser också i vår forskning att den tystnad som omgärdat det så kallade undantaget bidragit till att konsekvenserna av förslaget fått fäste i praktiken. Många läkare och annan vårdpersonal känner inte till att de undantagits från informationsplikten och det har hänt att patienter har blivit nekade hjälp på felaktiga grunder. Detta är i sig en feltolkning och kan utgöra ett tjänstefel: lagförslaget om informationsplikt innebar aldrig att vård ska utebli.

I Sverige gäller principen om vård som inte kan anstå – det vill säga att alla (oavsett migrationsstatus) har rätt till vård som inte kan vänta. Det inkluderar inte bara akutvård utan också vård eller behandling som behövs för att förhindra allvarligare sjukdom eller mer omfattande ingrepp senare.

Dels handlar det om att vårdpersonal har missförstått informationsplikten och tror att den innebär att papperslösa förlorar rätt till vård, dels om att vårdpersonal inte vill anmäla patienter och därför känner sig tvingade att neka till vård

Vi ser att förvirringen kring informationsplikten har lett till att patienter nekas vård eftersom man tror att förslaget redan har blivit lag. Dels handlar det om att vårdpersonal har missförstått informationsplikten och tror att den innebär att papperslösa förlorar rätt till vård, dels om att man inte vill anmäla patienter och därför känner sig tvingade att neka till vård. När osäkerhet råder kring reglerna finns en risk att patienter inte får den vård de har rätt till.

Utöver dessa förslag och beslutade lagändringar pågår också utredningar om ytterligare åtgärder. Ett sådant förslag handlar om att hälso- och sjukvården ska bistå med tvångsprovtagningar av personer som fått beslut om utvisning. Bakgrunden till förslaget är att vissa länder och flygbolag kräver medicinska uppgifter, exempelvis om smittsamma sjukdomar, innan de accepterar att ta emot en person. På så sätt motiveras behovet av medicinsk data för att kunna genomföra ett avvisningsbeslut.

Detta innebär att vårdpersonal kan bli ombedd att utföra test för vissa sjukdomar under tvång. Lagförslaget skulle innebära ett brott mot allas rätt att neka till vård. Vi ser att läkare bemöter detta allt som oftast med en djupgående oro och motvilja, som understryker: ”Vi har tvångsvård i Sverige, men denna används med stor försiktighet och enbart när detta bedöms vara för patientens bästa”. Denna fråga möts också med omedvetenhet om att detta lagförslag är uppe för diskussion.

De beslut som redan har fattats och de lagförslag som finns inskränker patienters rätt till sekretess och riskerar att göra människor rädda för att söka hjälp

Vår slutsats är att vården inte har undantagits från plikten att anmäla papperslösa patienter. De beslut som redan har fattats och de lagförslag som finns inskränker patienters rätt till sekretess och riskerar att göra människor rädda för att söka hjälp.

Det innebär inte bara en fara för individen, utan också en risk för folkhälsan: sjukdomar upptäcks inte i tid när tilliten till samhällets institutioner försvinner. Resultatet är en vård som inte längre utgår från patientens bästa. När migrationspolitiken letar sig in i vården blir omsorg beroende av juridisk status och därmed urholkas en av välfärdsstatens mest grundläggande principer – allas rätt till vård på lika villkor utifrån behov.

Läs fler artiklar från DN Debatt:

Fyra läkare: ”Så här slösas dina skattepengar bort i svensk sjukvård”