Ugandiska gatubarn tränar för VM-finalens pausunderhållning

Förr om åren hade träningen ställts in av det regn som vräker ned över den ugandiska huvudstaden Kampala och förvandlar det röda dammet till klistrig gyttja.

Men denna onsdagsmorgon står de leriga skorna uppradade på terrassen och inne i dansstudion rör sig fötterna över det skinande kakelgolvet till tonerna av sydafrikansk amapiano-pop.

De 20 ugandiska gatubarnen i ”Ghettokids” ligger i hårdträning inför dansgruppens största framträdande någonsin: i mellanakten till årets VM-final i fotboll, bakom artisten Shakira som i slutet av maj meddelade att hon vill ha dem med sig på scenen framför en miljardpublik av tv-tittare.

– Vi var här och åt frukost och då kom Akram som håller koll på våra konton på sociala medier springande nedför trappan och skrek till oss att vi måste se nyheten. Vi kunde inte tro att det var sant, berättar 15-årige King som är en av gruppens äldre medlemmar.

Det var för 12 år sedan som fem gatubarn i slumområdet Katwe, i utkanten av Kampala, filmades under en spontan dans som blev en tidig viral sensation. Dauda Kavuma var dansaren som såg att man kunde bygga något större på den första framgången. Han hade själv levt på gatan och tillbringat tid i ungdomsfängelse. Men fotbollen hade blivit hans väg tillbaka till ett ordnat liv och i skolan hade han upptäckt dansen.

Barnen började lägga upp fler videor från de dammiga gatorna i Kampala och gruppen blev ett internetfenomen.

– Jag tror att hemligheten är att vi är glada och lyckliga i våra klipp. Vi visar inte ”vi har det så dåligt, kom och hjälp oss”. I stället försöker vi sprida oförställd glädje och det smittar av sig, säger King.

Snart bjöds de in till talangtävlingar i Storbritannien och USA och samtidigt började reklamintäkterna bli betydande – bara på Instagram har de i dag 9,3 miljoner följare.

I dag har de en trevåningsbyggnad i utkanten av Kampala med dansstudio och separata sovsalar för totalt 60 barn som annars hade hamnat på gatan.

– Vi har anställt socialsekreterare som jobbar med barnen och vi gör en behovsprövning för alla barn vi tar in, och de flesta dansar inte. Det ska inte vara ett tvång, berättar Kavuma.

Han talar hellre om ett ”hem för barn” än ett ”barnhem”, ett ord som han menar kommer med många negativa konnotationer i Uganda.

– En del av de institutioner jag tillbringade tid på var rent miserabla, smutsiga ställen utan aktiviteter, säger Kavuma.

Femtonårige King har varit medlem i gruppen i åtta år. Tidigare levde han ett kringflackande liv på flykt från trassliga förhållanden med en styvfar som misshandlade både honom och mamman, som gick bort för fem år sedan. Nu förbereder han sig för ett liv på egen hand. Regeln är att barnen måste lämna ”Ghettokids” när de fyller 18. Men socialsekreterarna förbereder de äldre barnen för denna omställning och följer sedan upp hur det går för dem.

– Det är inte som när jag började, då kämpade vi med att ens hitta en plats att träna på. Den här generationen har helt andra möjligheter, säger 18-åriga Rucia som nu ska börja plugga till sjuksköterska.

Under uppladdningen till fotbolls-VM lägger gruppen upp danshälsningar till så många deltagande lag som de hinner med – det är trots allt den största turneringen någonsin.

Men det finns en gnagande oro i gruppen. Anledningen är det ebolautbrott i grannlandet Kongo som fått många länder att reglera resandet till och från regionen. I nuläget har bara ett fåtal fall dykt upp i Uganda. Men vad händer om USA:s president Donald Trump beslutar att stoppa alla resenärer från Uganda? Kongos fotbollslandslag tilläts resa först efter att ha isolerat sig i 21 dagar.

– Jag har gjort efterforskningar om ebolaviruset och även om vi bara haft några fall i Uganda är det klart att det oroar. Men det är också en del av Guds vilja och jag vet att han kommer att låta oss resa till USA, säger King.

Kavuma säger att man för ständiga samtal med Ugandas hälsodepartement och med den amerikanska ambassaden som ska hjälpa till med visum för barnen.

– Vi har ju tänkt på det och ska jag vara ärlig så är jag lite orolig. Men vi är redo att sitta i karantän, att testa oss varje dag, att göra allt som krävs för att den här resan ska bli av, säger han.

Läs mer:

Han överlevde ebola: ”I två dagar var jag i princip död”