Viveca Sten: "Jag kände mig obekväm att skriva sexscener"

– Är det okej om jag öppnar? säger Viveca Sten och lirkar upp ett gigantiskt fönster så att det knakar i listerna.

Det är en av årets hittills varmaste dagar, och luften står stilla i den stora sekelskiftesvillan där vi ses. Det känns talande på något vis, för boken som Viveca Sten är aktuell med utspelar sig till stor del i tryckande hetta. Efter tjugotalet kriminalromaner som äger rum i skärgårdsmiljö (Sandhamn) eller frusna fjäll (Åre) gör deckarförfattaren en helomvändning och ger ut en feelgoodroman. ”Helenas resa” handlar om en 50-årig kvinna som åker till delstaten Kerala i södra Indien för att söka lugnet mitt under en blossande livskris.

Tröttnade du på att ha ihjäl folk?

– Haha, efter alla år med mord, blod och döda kroppar så var det skönt att skriva om månskenspromenader, yoga i gryningen och spirande känslor. Och det har varit spännande att utforska ett annat slags författarskap, säger Viveca Sten och utvecklar:

– Det är lätt att gömma sig bakom polisutredningar för att skapa spänning, att skriva om gisslandraman eller en person som står under hot. Det vet jag hur man gör, för det har jag gjort länge. Men hur skapar jag en bladvändare som inte handlar om den sortens yttre hot? Jag var tvungen att hitta andra medel. Jag funderade länge innan jag knäckte koden: det måste vara relationerna! I stället för ”vem är gärningsmannen?” vill man veta hur det ska gå för karaktärerna.

”Helenas resa” handlar om trasiga hjärtan, men också om romantik och het lust. Delar av det hade Viveca Sten lite svårt att navigera i.

– Jag försökte skriva sexscener, men det gick inte bra alls! Det var så svårt. Jag kände mig obekväm, kunde inte hitta rätt ord för att det skulle vara sinnligt, utan att vara grovt. Jag valde mellan att skriva feelgood eller romance, och försökte skriva mig fram för att känna efter. Men när jag skrev om sex kände jag: jag kommer dö om mina barn eller en kompis läser det här! Så jag backade tillbaka till feelgood.

Och hur löste du sexet?

– Haha, jag rodnade och sedan gjorde jag som de gör på film: paret kysser varandra och sedan panorerar kameran bort.

Huvudpersonen i boken, Helena, planerar för sin och makens 50-årsfest när livet plötstsligt ställs på ända och hon tvingas omvärdera mycket.

– Hon ser tillbaka och tänker: vad var priset för att hålla ihop familjen och skapa en harmonisk miljö för barnen? Långa relationer kräver massor av kompromisser, men ska man våga satsa på ett nytt liv? Det var intressant att utforska en sådan kvinna, som går in i klimakteriet och ställer sig de frågorna.

Helena i romanen bor i Eskilstuna, men det är framför allt i Kerala som hon kommer till nya insikter om sig själv. Och det är ingen slump att det var just det grönskande landskapet i Indien som fick agera skådeplats åt hennes inre resa.

– Min specialitet är att skriva om ställen jag verkligen gillar, som Åre där jag älskar att åka skidor och Sandhamn där jag varit sedan jag var bebis. 2024 åkte jag och en kompis på yogaresa till Kerala, och bodde vid stranden vid Arabiska havet, bland kungspalmer och blommor. Det doftade exotiskt, men det var hardcore. Inget kaffe, inget te, inget bröd. Det var strikt ayurvedadiet och yogapass halv sju varje morgon. Men det var verkligen fantastiskt.

Mellan yogapassen i Indien föddes idén om ”Helenas resa”, och det som först var en novell blev en hel bok. Viveca Sten rättar till klänningen och ler lite förläget.

– Ja, jag vet. Jag är en kliché. En kvinna som är mitt i livet och börjar yoga och meditera. Men det är så skönt att vara i kontakt med sig själv. Att stänga ner, plocka bort mobilen och få återhämtning. Jag mediterar varje dag nu, säger hon.

Vikten av att låta kroppen vila och hämta sig, har hon fått erfara den hårda vägen. Hon nämner att resan till Kerala räddade henne efter en tuff period i livet. 2023 var Viveca Sten med om en allvarlig skidolycka, och visste inte om hon någonsin skulle kunna gå igen. I sex veckor låg hon på sitt rum och fick varenda måltid inburen, eftersom hon inte kunde ta sig till köket. Svetten pärlade sig i pannan så fort hon försökte röra sig.

– Det tog mig månader att kunna gå igen. Och när det började göra mindre ont, hjälpte yogan mig mycket. Jag ville känna mig som mig själv igen, men det var en lång process. Och jag har fått komplikationer. Men jag tänker: det är inte smittsamt och det dödar inte. Nu har jag gjort en miljon rehabövningar. Jag är queen of rehab!

Skidolyckan medförde att Viveca Sten, som ofta är ute på författarbesök runt om i Europa, fick ställa in alla resor och jobbåtaganden. Så fort hon blev bättre, tryckte hon in alla uppdrag på ett bräde i stället, och började samtidigt skriva på en ny bok i serien om Åremorden.

– Det var inte ett briljant beslut. Jag var så trött och borde bara sagt att jag inte orkar med det. Men så skrev jag femte boken i alla fall, med blod, svett och tårar. Den fick jättebra recensioner, men jag kommer aldrig tycka om den. Den var för jobbigt att skriva, säger hon.

Erfarenheten står i kontrast med släppet av ”Helenas resa”. Viveca Sten halar fram boken ur sin väska, det första tryckta exemplaret, och ser stolt ut.

– För första gången i mitt liv känner jag att jag inte behöver bevisa något. Jag har äntligen lyckats befria mig från prestationsångesten. Och jag är sugen på att skriva en fortsättning, för jag måste få hänga med Helena lite till.