Besvikelse över damlandslagets utveckling under Tony Gustavsson

Jag är djupt besviken över utvecklingen i det svenska damlandslaget under ledning av Tony Gustavsson. Det som skulle bli en nystart riskerar i stället att bli en upprepning av de misstag som gjordes av Jon Dahl Tomasson med herrlandslaget.

Gustavsson tog över ett landslag som hade en tydlig grund att stå på. Det fanns erfarenhet, samspel och en stomme av spelare som visste vad som krävdes i avgörande matcher. Men i stället för att bygga vidare på det har han valt att experimentera och förändra för mycket, för snabbt.

Resultatet har blivit ett lag som ofta ser osäkert, nervöst och ostrukturerat ut. Det talas mycket om idéer, processer och framtid, men på planen syns alltför sällan resultatet av allt detta prat. Fotbollsmatcher vinns inte av visioner utan av fungerande relationer, trygghet och prestation.

Det mest anmärkningsvärda är hanteringen av de erfarna spelarna. Under ett VM-kval, där varje poäng kan vara avgörande, har spelare som borde bidra med ledarskap och stabilitet ofta fått se matcher från bänken. Samtidigt har flera oerfarna spelare kastats in i roller som kräver rutin och kyla under press. Talang är viktigt, men ett VM-kval är inte platsen för omfattande experiment.

Att misslyckas med att kvalificera sig direkt till VM är ett gigantiskt misslyckande för svensk fotboll. Förutsättningarna har funnits där, men de har inte förvaltats. Ett landslag behöver utvecklas, men utveckling får aldrig ske på bekostnad av resultat när insatserna är som högst.

Sverige behöver en förbundskapten som kombinerar framtidstro med realism, och som förstår värdet av erfarenhet när pressen är som störst. Just nu känns det som att vi återigen har fått mycket snack och alldeles för lite verkstad.

Mer om insändare: Så skriver du på insändare och svar