Operans utbyggnad kritiseras för bristande framåtblick och design

Operans behov av uppdaterade lokaler har varit akut så länge att det hunnit bli tragikomiskt. Äntligen tänkte jag hursomhelst när planerna för utbyggnaden av Operan presenterades häromveckan.

Planförslaget ligger nu ute på samråd till den 6 juli och är utställt i Tekniska nämndhuset under samrådstiden. Då kan allmänheten lämna skriftliga synpunkter till stadsbyggnadskontoret och berörda myndigheter säga sitt.

För mig påminner förslaget av arkitekterna Ahrbom & Partner och Lundegaard & Tranberg lite för mycket om min sexårige sons byxor. Lappade och lagade en gång för mycket.

Senaste ombyggnaden var för mer än femtio år sen. Då tillkom nya Operakällaren och Café Opera, ritat av arkitekterna Nils Tesch och Peter Celsing, i diskret kontrast och som komplement till Operans alla dekorerade murar – utan att stjäla uppmärksamheten.

Den nya tillbyggnaden gör tvärtom. Den pressar sig in i samma läge mot Kungsträdgården, smått brutalistisk i sitt uttryck, med en fasad dominerad av sten och glas. Resultatet blir att Operan inte riktigt håller ihop som byggnad längre. Det blir för många olika volymer och uttryck på samma plats.

Kanske hade det hjälpt med en annan utformning av tilläggen, mer som de senaste tillbyggnaderna, mindre muskulöst.

Samtidigt är inte gestaltningen det största dilemmat. När ombyggnader har ett ambitiöst program, som här med ytterligare en scen och rymliga repetitionslokaler, blir de svåra att dölja. Det krävs mer plats än de får.

Förslaget utstrålar i grunden en stark ovilja att satsa ordentligt och se framåt.

Ja, det hade varit mycket bättre om en ny nationalscen för scenkonst hade kunnat uppföras och Operan hade restaurerats och vårdats som den historiska byggnad den är. En sådan lösning kräver förstås djupare fickor.

Ytterst handlar det om vilken huvudstad vi vill ha – en där kulturen ses som en belastning eller en tillgång? Stockholm har börjat likna en huvudstad som redan har allt den behöver och inte vill se förändring. Bekväm och konservativ.

Det började redan med att Stadsbiblioteket skulle byggas till i mitten av 2000-talet, och fortsatte med renoveringen av Nationalmuseum på 2010-talet.

I stället för expansion landar det mesta i att pengarna tryter och att det är bäst och säkrast att bygga om de kulturella klenoderna.

Att alla andra nordiska huvudstäder satsat betydligt mer under samma period brukar viftas bort med att de bara bygger nya institutioner för att de saknat dem tidigare. Sanningshalten i det påståendet är sisådär.

Köpenhamn byggde exempelvis tidigt både en ny opera och Skuespilhuset trots att de hade sin Kongelige teater. De har dessutom lyckats med ett nytt kungligt bibliotek, Sorte Diamant.

Helsingfors har under samma period hunnit uppföra ett nytt musikhus trots att man redan hade sitt ikoniska Finlandiahus. Konstmuseet Kiasma och centrumbiblioteket Ode är två andra finländska satsningar. Oslo har i sin tur de senaste åren varit bäst i Norden med bland annat ett Nationalmuseum, en opera, Deichmanske bibliotek och Munchmuseet. Även Reykjavik har lyckats få till konserthuset Harpa.

I Stockholm är det svårt att ens komma fram med ett bygge som Nobel Center, som med tanke på innehållet inte på långa vägar är att betrakta som en publik byggnad. Tillbyggnaden av Liljevalchs konsthall är det närmaste Stockholm varit en nysatsning på kulturella institutioner. Då ska man veta att det finns gott om sådana mindre satsningar, utöver de stora, även i de andra nordiska huvudstäderna. Som tillbyggnaden av konstmuseet Amos Rex i Helsingfors.

Visst, ibland kan det vara rätt att bara bygga till en institution. I Operans fall hade det säkert fungerat om utgångspunkten varit en annan. På en av visionsbilderna för det som nu föreslås bli Operans framtid övar några balettdansare. Snurrar och svävar lätt över golvet i en luftig sal. Tänk om den känslan hade kunnat bära hela vägen och tillbyggnaden känts som en självklar satsning, inte ett nödvändigt ont.