Thåströms nya livealbum hyllas som samtidslyrik

Säga vad man vill om Sveriges officiella låt inför årets fotbolls-VM, men det är en mönstergill svensk sommarhymn: en kontemplation om ljuva drömmar och kommande förluster som excellerar i den konstnärliga nationalsporten melankolisk eufori – eller om det möjligen är euforisk melankoli. ”Vi kommer aldrig att dö, vi kommer leva för alltid”, mässar Thomas Stenström som om det var techmiljardärerna i långlevnadsrörelsen snarare än Svenska Fotbollförbundet som låg bakom beställningen.

Jag drar mig till minnes en annan låt med anknytning till svenska bravader, Carl David af Wirséns sommarpsalm ”En vänlig grönskas rika dräkt”. Wirsén – en av den svenska kulturhistoriens mest baktalade personligheter – var ju den som i slutet av 1800-talet gav Svenska Akademien världsrykte genom att se till att den fick utse Nobelpristagare i litteratur, och nog är den bleksiktige Wirséns sommarpsalm en betydligt större banger än många av vår tids VM-låtar.

Inte minst när den framförs i sin helhet, det vill säga inklusive de svårsmälta och därför sällan sjungna verserna fyra och fem. De inledande verserna om vindens ljumma fläkt, solens ljus och yra fåglar som i glada kväden prisar sin lycka, de går bra, men de sista blir knepigare att få ihop med sorglös sommarfröjd. Mitt i den gudomliga skönheten dyker döden och ödeläggelsen upp – äng och fält står tomma och mot slutet övergår den vackra psalmen i rena dödskulten: allt kött är hö men i paradiset ska vi alla omplanteras till evigt liv.

Med sina extatiska liveframträdanden har Thåström alltid påmint publiken om de papperstunna väggarna mellan olika världar

Ja, det är vid just denna hänryckningens tid på året som växelspelet mellan liv och död blir som tydligast, lika påfallande som häggens nedsinglande blomblad. ”En del plockar vingar/Från änglar som de mött”, sjunger Thåström på sitt nya livealbum ”Flytta isbergen, vattna svärmorstungan, ta med soporna ut” – titeln som ett slags praktisk att göra-lista inför ett avsked med existentiell klangbotten.

Och mycket riktigt handlar det om döden. Faktum är att detta album borde övertyga fler än de redan frälsta om att Thåströms texter är en del av den yppersta svenska samtidslyriken, särskilt när de framträder i en så välkomponerad och tematiskt konsekvent ordning som på den nya liveskivan.

Med sina extatiska liveframträdanden har Thåström alltid påmint publiken om de papperstunna väggarna mellan olika världar. Likt en modern schaman i skinnrock agerar han länk mellan livet och döden, det medvetna och omedvetna, jorden och rymden. På den nya skivan sammanfaller de olika sfärerna mer än någonsin.

Det är en suggestiv berättelse om dödens plats mitt i livet och om konsten att försonas med dess existens. Det börjar med den ödesdigra förutsägelsen om att ”den första kommer att bli den sista” på ”Dom som skiner” och de kringflygande änglarnas (?) närvaro på ”Solen i den vänstra” – ”Fast man aldrig riktigt ser dom/Så finns dom där dom finns där”. Sedan stigarna till himlen och helvetet i en vissnande trädgård, dödens färjekarl som vinkar från sin brusande älv i Bellmans senbarocka klassiker ”Märk hur vår skugga” och så mot slutet den detroniserade förortsgudinnans epitafium i ”Miss Huddinge Centrum 1972”.

Som ett centrum för det ständiga gränsöverskridandet mellan liv och död står de tungt ödesmättade syntarna på ”Körkarlen” och den uppenbara anspelningen på Selma Lagerlöfs roman med samma namn, sprungen ur författarens intresse för spiritism och teosofi. Här gestaltas hur en förhärdad människa i dödsögonblicket kan få uppleva nåden och hur världen, när allt ser som mörkast ut, kan skälva i sina grundvalar och få tiden att stå still.

Och kanske är det just känslan av tidens upphörande som gör låtväven på Thåströms album så angelägen just nu. I DN:s podd ”Kära dagbok” framhöll Greta Schüldt nyligen norska Maja Lundes roman ”Slutartid” som det senaste exemplet på samtidsberättelser där tiden slutar existera och med den de normala kategorierna. Något liknande sker i romaner av Alex Schulman och danska Solveig Balle, precis som i Karl Ove Knausgårds ”Morgonstjärnan”-svit. Förfluten tid och kommande tid smälter samman i ett enda svindlande nu: ett tillstånd där både döden och framtiden upphör att existera.

Kanske avspeglar det också en begriplig längtan efter frid

Man har kallat detta – mycket tidstypiska – tillstånd för presentism. Det vill säga ett tillstånd där man inte längre lyssnar till tidigare generationers erfarenheter och där man saknar kraft eller intresse att ta sig an framtiden. Kanske avspeglar det också en begriplig längtan efter frid, ett tillstånd där tiden, som i en aldrig sinande flod driver fram alla dagens katastrofer, har upphört.

När jag hör Thåström frambesvärja sin värld av levande och döda kommer jag att tänka på den svenske forskaren och Nobelpristagaren Arvid Carlssons idéer om evigt liv – eller närmare bestämt om vad som händer i hjärnan i dödsögonblicket. Carlsson, som avled 2018, visade att aktiviteten i hjärnan, efter att hjärtat har slutat slå, kan öka till något som liknar full vakenhet under flera minuter – resultat som stämmer överens med många vittnesmål om så kallade nära döden-upplevelser.

Carlsson föreställde sig att detta hänger samman med just upplevelsen av tid, som tar mycket av hjärnans arbetskapacitet i anspråk, och att en tilltagande syrebrist i hjärnan skulle göra att tiden är det som först ”försvinner” ur medvetandet. På detta sätt, menade han, skulle också människans oro försvinna. Eftersom frid är frihet från oro är den totala friden förenad med en oförmåga att uppleva tiden.

Arvid Carlssons tanke var att den avlidna personen får en kontakt med evigheten

Arvid Carlssons tanke var att den förhöjda aktiviteten i hjärnan i dödsögonblicket skulle kunna tolkas som att den avlidna personen får en kontakt med evigheten, alltså en upplevelse som inte har någon tidsaspekt. Och denna evighet kommer vi således att uppleva i evighet.

Den svindlande skönheten i Carlssons spekulationer om livet efter döden ligger utanför vad naturvetenskapen i dag kan bevisa eller svara på. Men konsten kan. Det är därför man, som i Thåströms ”Södra korset”, kan sväva fram över gruset och parkeringsplatserna på Rangstaplan i Stockholmsförorten Högdalen, fylld av en ”långsamt varm elektricitet” som bär till evigheten.

”Jag ska ingenstans/Säg en tid och plats/Jag ska överallt”, sjunger Thåström.

En försommarpsalm för vår tid, ja för evig tid.