Tommy Körberg blir föremål för ny spelfilm

Monica Zetterlund, Håkan Hellström, Ted Gärdestad, Cornelis Vreeswijk och Gyllene Tider – listan på folkkära artister som blivit föremål för spelfilmer är lång.

Nästa popikon till rakning är Tommy Körberg.

Den än så länge odöpta filmen ska skildra sångarens liv från den stökiga barndomen, via schlagervinsten med ”Judy, min vän”, segertåget med Björn & Bennys ”Chess” och fram till hur han fångade den svenska folksjälen med ”Stad i ljus” – en låt som närmast blivit en ny inofficiell nationalsång. Fast allra mest kommer filmen att utspela sig under det sena 60-talet och det tidiga 70-talet.

– Jag började tänka på Körberg efter att ha sett Dylan-filmen ”A complete unknown” och ”Better man” om Robbie Williams. Jag har ju en illa dold faiblesse för biopics om artister, säger filmproducenten Lena Rehnberg som producerat både Per Flys ”Monica Z” och Hannes Holms ”Ted – för kärlekens skull”.

– Körberg-filmen påminner mer om ”Monica Z”, eftersom vi framför allt vill skildra en viss period i hans liv – sent 60-tal och tidigt 70-tal. Det var en omvälvande tid i Sverige, både politiskt och musikaliskt, med olika fraktioner som ofta stod mot varandra. Och Tommy är ju Sveriges bästa sångare! säger Rehnberg som är i Cannes och redan har inlett samtal med både investerare och distributörer.

Ambitionen är inte att göra någon heltäckande, traditionell biografi. Istället ska det bli en svängig och surrealistisk resa genom ett splittrat minne där tid och rum flyter fritt. Stilmässigt kommer dramat att pendla mellan rå realism och ett febrigt, musikaliskt drömspel. Allt för att fånga klyftan mellan den firade artisten med guld i strupen och den osäkra, självdestruktiva mannen i kulisserna, som i sina mörkaste stunder brottades med ensamhet, paranoia och kokain som ledde till ett fängelsestraff.

– Ja, men det är ett ruskigt liv, så det kanske finns någonting av intresse för allmänheten att se hur det går för en människa som håller på med sånt som jag gör. Kärnan i storyn om mitt liv handlar om en ung man som söker bekräftelse, säger Tommy Körberg som just nu är ute på turnén ”Tommy Körberg unplugged”.

När han först uppvaktades var hans första tanke: ”Blanda inte in mig i det här bara”.

– Jag försöker hålla mig borta och ge dem fria händer. En film ska ju vara underhållande i första hand, tycker jag. Ingen jävla bekännelselitteratur! Jag är så jävla trött på autofiktion så att jag kräks, säger han.

Ändå är han beredd att hjälpa till om det så behövs.

– Kanske kan jag vara med och kommentera en del scener och säga: ”Det var lite värre än så i verkligheten”, säger han med glimten i ögat.

Tommy Körberg gillar att filmen fokuserar på sent 60-tal och tidigt 70-tal, en period han själv beskriver som en musikalisk upptäcktsresa.

– På den tiden var jag ett popsnöre, sedan mer progg än Abba-fan, om man säger så. Särskilt 70-talet blev en formativ tid då jag lärde mig vad musik var till för. Jag bekantade mig med både symfoniorkester, storband, trio, kvartetter och körverk. Jag förstod att det är skillnad på bra och dålig musik – vilket de inte tycks göra på Melodifestivalen längre, säger han.

Att minnas alla detaljer från den tiden är dock inte helt enkelt. Tiden går och perspektiven förändras.

– Jag börjar närma mig åttio och fattar ingenting om vart tiden tog vägen. Det var sextio år sedan jag och Björn Skifs stod och sjöng på Skansen. Annars är grejen att det är väldigt mycket som är suddigt, om jag får säga så, utan att behöva utveckla det vidare. Så jag borde väl gå i hypnos ...