Tove Styrke och Sanna Sikborn Erixon släpper proggalbum inspirerat av Nationalteatern

Samma soliga eftermiddag som jag träffar Tove Styrke och Sanna Sikborn Erixon kommer beskedet att Nationalteatern basist Nikke Ström har somnat in – på sin egen 75-årsdag.

Det är ett märkligt och lite rörande sammanträffande. När vi sätter oss på den lummigt vackra uteserveringen intill Årsta Folkets hus är vi alla tre ovetande. Ändå ska intervjun till stora delar handla om proggbandet som blev stora på 1970-talet.

Det visar sig att båda hade Nationalteatern som stora idoler när de växte upp. Vilket i sig är oväntat, eftersom de är för unga för att ha upplevt gruppen i realtid. Tove Styrke, född 1992, tror att det beror på att de båda växte upp i röda arbetarstäder, i Umeå respektive Majorna i Göteborg.

– Jag och mina kompisar gick ett steg längre än att bara lyssna på Broder Daniel. Som brådmogen tonåring dras man ju till musik som gör uppror. Det kan vara hiphop eller punk men för oss var det progg. Nationalteatern, men också Hoola Bandoola Band, kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta.

Till vardags är Tove Styrke en internationellt turnerande popstjärna. Numera är hon också, likt Nikke Ström, basist i ett proggband. Ett band som har hämtat mycket inspiration från just Nationalteatern, berättar Sanna Sikborn Erixon.

– Det finns mycket att vinna på att vara lika tydlig och konceptuell som dem. Det fanns humor men också en innerlighet. De rena kärleksförklaringarna stack ut bland de politiska låtarna. Sen har ju Anki Rahlskog den vackraste rösten i hela världen.

Duon lärde känna varandra omkring 2014, när Sanna Sikborn Erixon började som turnégitarrist i Tove Styrkes band. Några år senare blev de ett par och fick barn. Men att göra musik ihop fanns aldrig på kartan.

– Nej, det var helt otänkbart. Vi har till och med skämtat om det, att det är det sista som skulle hända, säger Styrke och Sikborn Erixon fyller i:

– Vi har så olika processer. Vi skulle aldrig sätta oss ner och göra lite låtar på måfå …

Vad de däremot alltid gör är att prata, vilket märks under intervjun när de ofta krokar i varandras meningar.

– Vi har ett ständigt pågående samtal. Det tar liksom aldrig slut, säger Styrke.

Vad pratar ni om?

– Allt? Samhället och världsläget. Om varför det har blivit så otrendigt att prata om solidaritet, till exempel, samtidigt som det sitter folk på Tiktok och dör för gamla Palmetal eftersom alla längtar efter politiker med visioner. Om vår egen oförmåga att engagera oss, trots höga ideal …

Sanna Sikborn Erixon tar över.

– När vi kom på den här idén var den helt enkelt för bra för att inte genomföras.

Idén om ett nytt band växte fram 2024. Musiken skrevs 2025 och spelades in 2026. En första ep kom nyligen och lagom till riksdagsvalet i höst släpps debutalbumet. Det heter ”Året var 2026”. Ibland behöver saker inte vara svårare än så.

Vår skiva skulle knappt räknas som politisk om den släpptes på 70-talet, men i dag är samhället helt annorlunda och mycket mer individualistiskt

När man lyssnar på musiken är intrycket också att de har haft flow hela vägen. Det låter påhittigt och inspirerat, ibland förälskat.

I folkproggiga solidaritetsdängan ”Vi” är budskapet så enkelt att till och med ett barn kan ta det till sig. I tydligaste hitten ”Är du nöjd nu?” riktas frågan till svenska regeringar, både blåa och röda, som fattat beslut de senaste decennierna.

Ofta är det roligt, som i den självförklarande förtroendeuppdragsbluesen ”Nämndeman – om medelklassens dilemma”. Den är baserad på en sann historia om hur det gick till när Sanna Sikborn Erixon blev nämndeman.

– Den utspelar sig på pubben Tre vänner i Midsommarkransen där en grupp frihetskämpande vänner sitter och eldar upp sig i takt med att ölen slinker ner. Dagen efter är man så bakis att man inte minns vad man anmälde sig till.

Ni sjunger om solidaritet och om ”borgarsvin”. Hur mycket är allvar och hur mycket är skämt i Året Var?

– Noll procent skämt och hundra procent allvar, svarar båda blixtsnabbt. Men vissa stilistiska grepp är bara för roliga för att inte ha med …

– Ska man slå på godhetstrumman i dag så måste man ha självdistans och bjuda på sig själv, annars blir det outhärdligt, säger Sikborn Erixon och fortsätter:

– Där skiljer vi oss en del från dåtidens proggideal. Vår skiva innehåller egentligen väldigt snälla och allmänna budskap. Den skulle knappt räknas som politisk om den släpptes på 70-talet. Men i dag är samhället helt annorlunda och mycket mer individualistiskt.

På albumet hörs två oväntade namn läsa in varsin text. Den ena är författaren och odlaren Lotta Lundgren, den andra är skådespelaren Ulla Skoog. Båda tillfrågades på grund av sina röster. Båda tackade ja direkt.

– Ulla Skoog är den bästa skådespelaren vi har. Tiden liksom stannade i studion när hon läste, alla fick gåshud, säger Sikborn Erixon.

Det kommer tyvärr inte gå att sluta. Vi har för många bra idéer

Lotta Lundgren skrev sin text själv, efter lite instruktioner från duon.

– Vi ville att hon skulle skapa en tidskapsel som börjar med meningen ”Året var 2026”. Det blev till och med bättre än vi hade kunnat föreställa oss, säger Styrke.

Lotta Lundgren känner hon via den trädgårdsmästarutbildning hon själv går i Skillebyholm i Järna. Att hålla på med olika kreativa saker samtidigt har varit en nyckel, säger hon.

– För mig har det här projektet blivit ett lustfyllt vattenhål där jag får ägna mig specifikt åt Sverige och svensk politik. Det är svårare att vara lika explicit i min solomusik som är mer universell och internationell.

Båda misstänker att debutalbumet som de släpper i september inte blir det sista de gör som band.

– Tyvärr, kan jag känna, eftersom det tar så mycket tid, skrattar Sikborn Erixon.

– Vi håller just nu på att planera för en valvaka, i stället för en traditionell releasefest, avslöjar Styrke. Så nej, det kommer tyvärr inte gå att sluta. Vi har för många bra idéer.