Jon Klassen vinner Astrid Lindgren-priset

Det är morgon. Kaffemaskinen muttrar lite, men Jon Klassen är glad. Kvällen innan har den Los Angeles-baserade bilderboksskaparen landat på svensk mark, ihop med sin familj. Någon jetlag känner han inte av, inte ännu i alla fall.

Nu befinner han sig i Stockholm, för att ta emot 2026 års Astrid Lindgren memorial award. Det är en av barn- och ungdomslitteraturens mest prestigefyllda utmärkelser, med en prissumma på fem miljoner kronor. Och fastän det har gått drygt fem veckor sedan Jon Klassen fick samtalet från Alma-juryns ordförande Boel Westin har han ännu inte tagit in ”magnituden av det hela”.

– En del av mig tänker fortfarande ’nu lurade jag dem verkligen!’, medger han, sittandes i en glittrig fåtölj på hotellet där han bor under Sverigevistelsen.

– Men jag är givetvis väldigt glad och lycklig. Det är otroligt hedrande, fast också lite läskigt. Särskilt om man tittar på vilka bilderbokskonstnärer som fått priset tidigare. Kitty Crowther och Eva Lindström är de två stora för mig. De är mina husgudar, säger Jon Klassen.

– Jag har inspirerats mycket av deras arbeten.

Själv slog Jon Klassen igenom med dunder och brak för femton år sedan. Bilderboken ”Jag vill ha min hatt” (2011) om en trulig björn som blivit av med sin partyhatt blev snabbt en succé. Inte minst tack vare sin bitska humor. I boken har en hare stulit björnens hatt. Haren, som är långt mycket mindre än björnen, verkar gilla att leva farligt. Fram träder ett koncentrerat drama om ägande, lögner och begär.

– Haren har inte tagit partyhatten av hunger, eller av törst. Den befinner sig inte i nöd, på något plan. Det var en stöld för stöldens skull, en känslomässig handling. Kanske till och med en överilad sådan, säger Klassen och tillägger:

– En hatt är inte ett livsviktigt objekt, men det är också det som gör berättelsen emotionellt intressant. Den handlar om att älska någon eller någonting så djupt, att man inte kan leva utan det. I grunden är det en bok om kärlek.

”Jag vill ha min hatt” var 44-åriga Jon Klassens första helt egna text- och bildberättelse. Men att han skulle bli en internationellt hyllad bilderboksskapare var långtifrån självklart. Han, som växte upp i Kanada, utbildade sig först till animatör. Som ung vuxen flyttade han till Los Angeles där han arbetade med att rita miljöer till storfilmer som ”Kung fu panda” (2008) och ”Coraline” (2009).

Under tiden byggdes det upp ett slags kreativ frustration inom honom. För att få utlopp för den började han att teckna egna bilder, i skymundan.

Någonting magiskt uppstod när han vågade addera text.

– Jag hade ingen tanke på att det skulle bli böcker. Jag visste ärligt talat inte att man kunde göra böcker på det viset. Men jag tyckte om mötet mellan bild och text, och hur det utvecklades. Det var som att det passade mig, mitt sätt att tänka och uttrycka mig, minns han.

Det ena ledde till det andra. Jon Klassens bilder spreds. Han fick några illustrationsuppdrag, som i sin tur ledde vidare till genombrottsboken ”Jag vill ha min hatt”.

– Jag hade stor respekt för skrivandet. För att övervinna den bestämde jag mig för att texten i ”Jag vill ha min hatt” enbart skulle bestå av dialog. Till en början hade jag svårt för den klassiska berättarrösten, den som talar om hur allting är. Det är först på senare år som jag känt mig modig nog att prova det greppet.

Under de senaste femton åren har Jon Klassen mejslat fram en diger bibliografi. I den finns roliga fabler om allt från kaxigt klåfingriga småfiskar till lomhörda sköldpaddor, men också den ovanligt vänliga skräckisen ”Dödskallen” från 2023. Hans böcker har ofta en filosofisk klangbotten, allt medan de medvetet minimalistiska miljöerna påminner om scenrum.

– Jag gillar att skapa karaktärer som framstår som att de blivit nedsläppta i berättelsen. Lite så som jag känner mig i verkliga livet. Det är som om djuren i mina böcker frågar sig: ”Okej, vad gör jag här? Vad händer? Vad är det här för något, egentligen?”, säger Jon Klassen.

Inspirationen till sina djurkaraktärers frågande, smått skeptiska uppsyn hämtade han från en katt han lärde känna i Los Angeles, i slutet av 2000-talet.

– Jag hade aldrig haft en katt, men så flyttade jag in i ett hus där det redan bodde en. Till Halloween det året köpte jag en humla-kostym och klädde ut henne. Jag kommer aldrig att glömma hur hon tittade på mig. Hon var en gammal, majestätisk och vänlig katt. Och så tryckte jag in henne i den där urfåniga kostymen.

Själv har han burit med sig den bilden inombords sedan dess. Den har också blivit avgörande för de karaktärsteckningar som blivit hans signum.

– Djur är sådana mystiska varelser i sig själva. När jag använder dem i mina böcker, så är jag medveten om att jag exploaterar dem – även som karaktärer. Det är som att jag klär på figurerna en humla-kostym varje gång jag gör en bok. Men jag har också omvandlat och förädlat den känslan till ett sorts visuellt: ”Hallå, vad gör jag här då? Vad vill du mig?”.

Klassen säger att han tänker på sina karaktärer som skådespelare. Själv är han regissören, som ska få dem att agera. Likt sin upphovsperson vill de inte ha alltför mycket action.

– Jag har alltid varit en känslig läsare. Jag gillar när det finns ett lugn i berättelsen. Men det är det som är det fina med bilderböcker. Man har bläddringen, så det mest dramatiska eller läskiga kan man nästan alltid lägga mellan sidorna.