Kriget mot vetenskapen i USA hotar forskningen och Anthony Fauci

Det går inte att överskatta vad Anthony Fauci har betytt för mänskligheten. Mångårig chef för amerikanska hälsomyndigheten NIAID, medicinsk rådgivare åt sju presidenter, högt citerad forskare och ansvarig för miljontals räddade liv i hela världen.

Men i förra veckan fick han, 85 år gammal, sitta i senaten och höra att han lider av ”narcissism och storhetsvansinne”, och att det han gjort mot USA är ”en fullkomlig skamfläck”.

Eftersom han avstod från att svara på anklagelserna, med hänvisning till konstitutionen, har republikanerna i senatens utskott för inrikes säkerhet nu fällt honom för trots mot kongressen.

Häxjakten på och hatet mot Anthony Fauci är ännu ett exempel på Trumpadministrationens krig mot vetenskapen.

Sedan andra världskriget har USA haft den mycket framgångsrika strategin att satsa skattemedel på grundforskning. Det har både gynnat landet ekonomiskt och gjort USA till världens ledande forskningsnation. Men den tiden är över.

”Vetenskap: en ny guldålder”, var visserligen titeln på en rapport som president Donald Trumps vetenskaplige rådgivare Michael Kratsios presenterade i juli. Men rapporten har av allt att döma kommit till helt utan diskussioner med dem som bäst vet hur forskning fungerar och var den behövs, som landets akademier för vetenskap, teknik och medicin. Den nämner ingenting om så livsavgörande forskningsfält som klimat och folkhälsa. Och där står inget om internationella samarbeten, som är själva grunden för vetenskapen.

Hur idéerna i rapporten ska omsättas i praktiken står i en bilaga, undertecknad av Michael Kraistos och Russell Vought, chef för Vita husets förvaltningsavdelning OMB och en av arkitekterna bakom Donald Trumps regeringsmanual ”Project 2025”.

I slutet av maj kom OMB även med ett mer än 400 sidor långt dokument med förslag om hur forskningsfinansiering från bland annat det amerikanska vetenskapsrådet National Science Foundation (NSF) ska göras om. Där står, bland mycket annat, att det ska vara politiskt tillsatta personer, inte sakkunniga, som ska avgöra vilken forskning som ska få finansiering, och att de inte ska behöva ta hänsyn till andra forskares bedömning av projektens kvalitet. Samarbeten med forskare i andra länder ska begränsas, och forskare ska inte heller få kommunicera fritt om sina resultat. Forskning i frågor som Donald Trumps regering inte anser ha ”nationellt intresse”, som studier om socioekonomi och hälsa, mRNA-vaccin och könsdysfori, ska stoppas.

Dessutom ska redan beviljade forskningsanslag kunna dras in av politiska skäl, även om studien redan har börjat. Eftersom många forskningsprojekt, inte minst inom medicin, behöver pågå i flera år, är det fullständigt förödande. Och det har redan börjat hända.

Forskarsamhället har förstås reagerat kraftigt. Organisationer som Stand up for science, Union of concerned scientists, Research America! och American Association for the Advancement of Science har protesterat, liksom senatorer från både republikanerna och demokraterna. Beslutet om OMB:s förslag kan därför komma att skjutas upp till december.

Men faran är inte över. Och vi har redan facit från historien på hur det kan gå när politiker föredrar att bara tro på forskning som stämmer med den egna ideologin.

I Sovjetunionen litade stalinisterna på Trofim Lysenko och hans hemmasnickrade och ovetenskapliga idéer om att vete och andra grödor kan lära sig att tåla kyla bättre om sädeskornen bara läggs i iskallt vatten. Det ledde till dåliga skördar och hungersnöd och till en fullständig kollaps av sovjetisk forskning i biologi.

Låt oss hoppas att USA:s forskare och universitet går ett bättre öde till mötes.