Liberalerna politiskt uträknade – Tidöblocket tappar mark

Rent statistiskt tycks Liberalerna fortfarande existera, men politiskt hänger frågan i luften. När ett parti sjunker till 1 procent börjar väljarna betrakta det som en del av den politiska felmarginalen, tanken att stödrösta på en så liten flock blir helt enkelt avskräckande. Den som vill vara säker på att stödja en Tidöregering väljer ett annat alternativ.

Simona Mohamssons stora utspel i mars, kursändringen i regeringsfrågan som skulle rädda Liberalerna, har kapitalt misslyckats. Kramen som skulle lyfta partiet blev i stället en kvävande omfamning som i förbifarten täppte till regeringens sista öppning mot mittenväljarna.

Med Liberalerna uträknade är det svårt att se vilket Tidöparti som ska kunna attrahera de vacklande. De borgerliga väljare som ser med stor skepsis på Sverigedemokraterna och därför valt en tillfällig hemvist hos Centern eller Socialdemokraterna blir knappast mer attraherade när Tidöpartiernas tyngdpunkt förskjuts ytterligare högerut. Just nu är det Tidös högerytter – SD och KD – som klarar sig bäst medan Moderaterna sviktar.

Också inom oppositionen flyttar väljarkåren mot kanten. Socialdemokraterna tappar väljare vänsterut och V och MP stärks. För Socialdemokraterna kommer det inte oväntat eftersom strategin har varit att sträcka ut handen mittåt – V och MP bör ändå kunna räknas in i Magdalena Anderssons regeringsunderlag. Samtidigt visar de senaste månadernas tapp att S riskerar att göra ett sämre val än 2022, vilket skulle vara en betydande prestigeförlust för Andersson. Förra valet var Socialdemokraterna näst sämsta val på över hundra år och att tappa väljare i opposition vore ett misslyckande.

Anklagelserna mot Vänsterpartiet – där motståndare hävdar att partiet härbärgerar antisemitism och terrorromantik – tycks hittills ha varit verkningslösa. I den mån debatten fått några vänsterväljare att överge partiet har de med råge vägts upp av de väljare som lämnat Socialdemokraterna i besvikelse över en i deras tycke alltför högerlutande politik.

Vänsterdrömmen om att S, V och MP ska uppnå majoritet utan Centern uppfylls inte i DN/Ipsos, men de kommer ganska nära. Den är mindre sannolik när valet närmar sig men kommer ändå att användas av högerpartierna som är i förtvivlat behov av ett potent vänsterspöke.

Efter den stora SCB-mätningen i början av juni bytte högerpartierna taktik. Efter att länge ha hävdat att ”den enda mätning som räknas är valet” retirerade de till en ny försvarslinje och började i stället varna för den ”farliga vänstersväng” som väntar efter valet om väljarna inte ändrar sig. Det är en tveeggad taktik eftersom den samtidigt pekar på – och riskerar att förstärka – det egna underläget.

Nu väntar krisdiskussion inom högern. Med 1 procent för Liberalerna och fortsatt ryggläge för hela Tidöblocket är det oundvikligt att många vill dissekera de egna bristerna. Det kommer att finnas många idéer om vad som krävs för att snabbt skaka om opinionen. Självkritiken riskerar att ytterligare förvärra underläget.

Att statsministerns eget parti går knackigt är extra besvärligt i ett läge där han behöver bygga upp en redan ifrågasatt auktoritet för att ta kommandot och hålla ihop sin koalition. Risken är stor att de enskilda Tidöpartierna tappar hoppet om laget och bara satsar på jaget.