Miljonär kläms åt i nytt skattepaket – Sträng tar 90 proc

Välkommen till 1969.

DN kostar 50 öre.

Sveriges invånarantal har inte nått upp till åtta miljoner, men det är hårfint, fattas bara 32 352 pers.

Huvudnyheten i dagens tidning, det så kallade vänsterkrysset, pryds med rubriken ”Miljonär kläms åt i nytt skattepaket – Sträng tar 90 proc”.

Sträng heter Gunnar i förnamn och är finansminister.

Han föddes 1906 och växte upp i en statarbarack som kryllade av råttor, löss och kackerlackor. Han jobbade inom renhållningen och fick så kallat nödhjälpsarbete med att skotta snö.

Tiden krullar sig som en gammaldags telefonsladd vid tanken på att Per Albin Hansson ville ha Sträng till jordbruksminister redan 1945.

För babyboomarna är han ett begrepp. ”Sträng tar väl det mesta” är en återkommande refräng bland skattekverulanter och vanliga knegare som har svårt att få ekonomin att gå ihop.

Han har bakåtkammat hår, är liten och trind och har gummisnodd runt pluskan. Ilsken blick bakom glasögonbågar som skulle kamma hem stilpoäng i ”Mad men” fyrtio år senare.

Men nu är det lördagen den 24 maj 1969, och Gunnar Sträng ingår i en regering där Socialdemokraterna i fjolårets val sopade hem en egen majoritet med 50,1 procent av rösterna. Det är enda gången det hänt, och är kanske värt att tänka på i en valrörelse där partiledare allt som oftast urskuldar sina kompromisser med att ”nu har mitt parti tyvärr inte egen majoritet”.

Nu har Socialdemokraterna det, och deras kapitalskatteberedning föreslår att mångmiljonärerna ska få behålla tio procent av sina inkomster efter skatt. ”Förmögenhetsskatten skärps särskilt för personer med flera miljoner i förmögenhet, men också arvsskatterna skall höjas kraftigt.”

Det är nära kulmen på de så kallade rekordåren. Arbetslösheten ligger på 1–2 procent. Sverige är en industrination i världsklass. Först efter oljekrisen om fyra år kommer kurvorna börja peka neråt.

Dagen efter kommer DN:s ledarsida att samla sig till att kommentera ”skattechocken”.

Det är enda gången det hänt att ett parti sopar hem egen majoritet i riksdagen.

Inte i huvudledaren, där chefredaktör Olof Lagercrantz under rubriken ”Människosonen” begrundar den tyske författaren Ernst Blochs bok ”Ateismen i kristendomen” i tre kompakta spalter. Och avslutar tidstypiskt: ”Religion är längtan, och en längtan som bortser från de förhållanden under vilka människorna lever är en usel religion. Den milde lidande tålmodige Jesus blir för Bloch en despot. Vreden hos Jesus uttrycker sannare hans väsen.”

I en osignerad ledare under Lagercrantz läser vi att skattechocken är ett spel för gallerierna. Avtalsrörelsen mellan LO och arbetsgivarna ser inte ut att leda till några större förbättringar för låglönegrupperna, och därför riktar regeringen uppmärksamheten mot en liten grupp kapitalstarka. ”De som berörs av den”, skriver DN, ”kan nästan samtliga få plats med sina porträtt på en kvällstidnings mittuppslag”.

Kanske är det fortfarande ett vinnande recept: rikta lågavlönades vrede mot ”matjättarna” och ”storbankerna” som gör ”orimliga” vinster.

Om sju år kommer Astrid Lindgren att skriva fabeln ”Pomperipossa i Monismanien”, om ett Sverige där marginalskatterna utformats så att hon fick betala 102 procent i skatt. Socialdemokraterna tvingas lämna ifrån sig makten efter 44 år. Statarpojken Gunnar Sträng får bära hundhuvudet.

Läs fler texter av Bengt Ohlsson.