Rättssystemet misslyckas med långlivade miljögifter

Förra veckan avslog Justitiekanslern PFAS-drabbades krav på skadestånd mot staten. Beslutet gällde formellt preskription, men illustrerar ett betydligt större problem. Vårt rättssystem är dåligt anpassat för kemikalier vars skadeverkningar utvecklas under flera decennier. Om dagens synsätt blir vägledande riskerar människor som utsatts för extremt långlivade miljögifter att i praktiken aldrig kunna få ersättning.

Ingen plats symboliserar detta tydligare än Kallinge i Ronneby kommun. Där upptäcktes 2013 att dricksvattnet var kraftigt förorenat med PFAS (högfluorerade ämnen). Invånarna hade bland de högsta halter som uppmätts i världen. Inledningsvis hävdade svenska myndigheter att det inte fanns någon anledning till oro. Sedan dess har forskningen successivt kopplat exponeringen till en rad negativa hälsoeffekter. Studier från Ronneby har observerat samband mellan PFAS-exponering och sjukdomar. Det handlar om till exempel cancer, ökad risk för diabetes, PCOS (polycystiskt ovarialsyndrom), höga blodfetter och benbrott till följd av benskörhet.

Efter tio års kamp vann de drabbade en viktig seger i Högsta domstolen. Domstolen slog fast att de mycket höga halterna av PFAS i blodet utgör en personskada. Däremot tog den inte ställning till hur skadeståndet skulle beräknas.

Hur ska en enskild människa kunna bevisa att just hon är det extra fallet?

Ronneby kommun menar därför, genom sitt försäkringsbolag Länsförsäkringar, att bara den som kan bevisa att just den egna sjukdomen orsakats av PFAS har rätt till ekonomisk ersättning. För övriga blir den personskada som Högsta domstolen har konstaterat i praktiken värd noll kronor, enligt samma resonemang.

Även vägen via staten har nu visat sig vara stängd. Justitiekanslern avslår de drabbades anspråk med hänvisning till preskription. I beslutet hänvisas dessutom till de riktvärden som Livsmedelsverket använde 2014. I dag vet vi att dessa riktvärden var kraftigt underskattade, eftersom industrin har undanhållit viktig toxikologisk information.

Här uppstår en principiell konflikt mellan miljömedicin och civilrätt.

Miljömedicinsk forskning bygger sällan på att man kan förklara varför en enskild individ blivit sjuk. Vetenskapen kan däremot visa att en exponering ökar risken för sjukdom i en befolkning. Samma problematik finns för tobaksrökning, luftföroreningar och många arbetsmiljöexponeringar. Även om en exponering fördubblar risken innebär det att hälften av fallen skulle ha inträffat ändå. Hur ska en enskild människa kunna bevisa att just hon är det extra fallet?

Om samhället kräver ett sådant bevis blir konsekvensen att de mest långlivade miljögifterna i praktiken aldrig leder till ersättning. Kostnaden flyttas från den som orsakat utsläppet till den som drabbats av det.

Problemet blir särskilt tydligt för de barn som exponerats redan under fosterlivet. Många av de sjukdomar som kopplats till PFAS grundläggs tidigt men visar sig först långt senare. Hormonsjukdomen PCOS är ett exempel. Exponeringen sker före födseln, medan diagnosen ofta ställs först när kvinnan som vuxen söker vård för infertilitet. Testikelcancer är ett annat exempel där sjukdomsprocessen tros initieras tidigt men diagnosen ofta ställs flera decennier senare, när mannen är i 30-årsåldern.

Samtidigt använder rättssystemet en tioårig preskriptionstid. Om ersättning bara ska utgå när sjukdom kan påvisas i närtid riskerar de människor som exponerats under livets mest känsliga period att förlora sin rätt till ersättning. Rättssystemet saknar i dag verktyg för att hantera extremt persistenta kemikalier och skadeföljder med lång latenstid.

De PFAS-ämnen som nu fasas ut har redan ersatts av nya varianter

Det borde mana till eftertanke. För snart 60 år sedan varnade läkaren och forskaren Hans Palmstierna för en ny grupp extremt svårnedbrytbara fluorerade kemikalier, en varning som bland annat rapporterades i Dagens Nyheter den 9 maj 1968. Statliga utredningar upprepade därefter att PFAS borde ses som ett allvarligt hot mot miljö och hälsa (SOU 1972:31). Ändå fortsatte användningen att öka. I dag har Sverige identifierat fler än 10 000 PFAS-förorenade områden, många kopplade till brandskum som använts av bland annat Försvarsmakten.

Historien riskerar dessutom att upprepas. De PFAS-ämnen som nu fasas ut har redan ersatts av nya varianter. Återigen befinner vi oss i samma situation: först utsläpp, därefter exponering, sedan årtionden av forskning och till sist en juridisk process där de drabbade förväntas bevisa det som vetenskapen sällan kan bevisa på individnivå.

Kallinge handlar därför inte bara om en kommun eller ett förorenat dricksvatten. Fallet blottlägger en grundläggande svaghet i vårt rättssystem. Vi kan inte ha en ordning där de mest långlivade kemikalierna också är de svåraste att utkräva ansvar för.

Läs fler artiklar från DN Debatt:

Folkhälsovetaren Karl Gauffin: ”Livet är fyllt av risker – lev med det”