Esther Lennstrand släpper debutalbumet "Fragmentality"

Det har gått sju år sedan Esther Lennstrand slog igenom med hitlåten ”Follow me home”. Mot ett snyggt svassande piano och ett hjärtslagsliknande beat göt hon liv och sälta i en mångsidig popsång om att törsta efter kärlek. Låten, skriven ihop med Pontus Winnberg, utspelade sig i den lilla glipan mellan det omöjliga och det möjliga. Den var full av längtan och förväntan. Men framför allt fick Esther den lite utslitna ”jag väntar på att du ska ringa”-tematiken att kännas ny.

Redan 19 år gammal visade hon att hon kunde stiga ner i popmusikens klyschigaste vattendrag – och vaska guld. Det var onekligen ett styrkebesked. Liksom startskottet på en karriär som till stor del präglats av samarbeten med andra. Genom åren har den i dag 27-åriga multiinstrumentalisten spelat med Lykke Li, Kite, Amason och bob hund. Hon har också släppt två hyllade ep-skivor och när 2026 års Astrid Lindgren Memorial Award delades ut under pampiga former i Konserthuset i Stockholm för ett par veckor sedan, så var det Esther som stod för musiken. Med den äran, ska sägas. För liksom Alma-pristagaren Jon Klassen kan hon utan tvekan bygga egna, drömskt suggestiva världar.

Det märks särskilt på debutalbumet ”Fragmentality”. Det är en efterlängtad samling sånger, som doftar försommar och förväntan. Precis som på genombrottslåten ”Follow me home” lyckas Esther skapa ett gränsland mellan det fina och det fula, mellan det profana och det skitigt jordiga. Det är en värld där vackra pilträd och vattenfall existerar sida vid sida med sylvassa textrader som ”this duality / pinball trial inside of me / I’m a taste of apathy and cortisol”. Eller där änglar kan stiga ur smutsen, bara man vill.

Listan på låtskrivare som hon valt att samarbeta med är lång. Här finns bland andra Pontus Winnberg, Salem Al Fakir och Vincent Pontare. Men också Tove Burman och Marcus White. Ljudmässigt arbetar hon vidare med den minutiöst svarvade och rytmiskt orienterade popmusiken som blivit hennes signum. Ändå är hon noga med att behålla en viss skevhet, i såväl text som ton.

Fram träder ett otroligt genomarbetat album. Det var värt att vänta på.

Bästa spår: ”Pinball trial”, ”Angels in the dirt”