Svenska gymnasieungdomar förbättrar sina resultat internationellt

Sedan ungefär ett decennium tillbaka har resultaten på internationella prov i grundskolan förbättrats rejält, efter fallet som skedde från och med mitten av 1990-talet. Detta gäller särskilt när man tar hänsyn till demografiska förändringar som kan härledas till invandringen. Grundskoleelever med inhemsk bakgrund presterar numera i den internationella toppen, ett tecken på att den svenska grundskolan håller hög klass när man jämför ”lika med lika”.

Samtidigt vet vi väldigt lite om hur kunskaperna har utvecklats bland gymnasieungdomar eller hur de presterar internationellt. I praktiken alla internationella prov bland skolelever genomförs nuförtiden i lägre årskurser. Och det är inte självklart att förbättringarna i grundskolan finns kvar i gymnasieskolan; kunskaper som mäts i yngre årskurser kan både förstärkas och försvagas senare i utbildningssystemet.

Avsaknaden av data om gymnasieelevernas prestationer är därför problematisk. I en ny rapport använder jag OECD:s Piaac-undersökning för att råda bot på detta. Piaac mäter färdigheter i läsning, räkning och (vid det senaste provet) adaptiv problemlösningsförmåga bland personer i åldern 16–65 år. Genom att analysera 16–19-åringarna i undersökningen kan man studera utfallen bland svenska ungdomar i gymnasieåldern, både över tid och i relation till motsvarande ungdomar i andra länder.

I praktiken alla internationella prov bland skolelever genomförs nuförtiden i lägre årskurser

Resultaten är anmärkningsvärda. Svenska gymnasieungdomar har nämligen förbättrat sina resultat markant i både läsning och räkning mellan 2012 och 2023. Förbättringen i läsning motsvarar ungefär ett års utbildning, medan förbättringen i räkning motsvarar hela två års utbildning.

När man enbart studerar ungdomar med svensk bakgrund blir förbättringen i läsning ännu tydligare, medan resultaten i räkning påverkas mindre. Detta beror på att ungdomar med utländsk bakgrund endast har förbättrat sin läsförståelse marginellt, samtidigt som de har ökat sina resultat i räkning kraftigt.

Utvecklingen i Sverige skiljer sig samtidigt från den internationella trenden. Bland länderna som deltog i båda Piaac-cyklerna har resultaten i genomsnitt försämrats något i läsning och förbättrats mindre i räkning. Svenska ungdomar i gymnasieåldern har alltså inte bara blivit bättre absolut sett, utan också stärkt sin relativa position.

Förbättringarna tycks inte heller bara spegla bredare samhällsförändringar. För att pröva detta jämför jag 16–19-åringar med 26–31-åringar i 2012 och 2023 års undersökningar. År 2023 bestod den äldre gruppen i praktiken av de årskullar som var gymnasieungdomar vid den första mätningen. 16–19-åringarna har knappat in nästan lika mycket på den äldre gruppen som de har förbättrats i absoluta tal. Det talar för att skolan i sig har blivit bättre, möjligen som ett resultat av reformerna runt 2010.

Givet förbättringarna är det inte förvånande att svenska gymnasieungdomar presterade mycket väl relativt sett i 2023 års undersökning, särskilt när man justerar för skillnader som följer av olika invandringspolitik. Bland ungdomar med inhemsk bakgrund når Sverige en delad andraplats i läsning, en delad förstaplats i räkning och en delad andraplats i adaptiv problemlösningsförmåga. Sverige utmärker sig särskilt med en mycket liten andel lågpresterande ungdomar.

Politiker har gjort det till en vana att rasa över den svenska skolan så fort en ny undersökning publiceras, även när resultaten rymmer positiva besked

Men resultaten pekar också på ett stort problem: de stora resultatskillnaderna mellan gymnasieungdomar med svensk respektive utländsk bakgrund. År 2023 motsvarade gapet flera års utbildning och var ännu större än motsvarande – också mycket stora – skillnader som finns på grundskolenivå. Precis som i grundskolan är dessa kunskapsskillnader därför dagens enskilt största skolpolitiska utmaning.

Det finns inga alexanderhugg som kan radera ut skillnaderna, men riktade, evidensbaserade reformer är önskvärda. Exempelvis bör man legalisera ”No excuses”-skolor, som kännetecknas av elevdisciplin, höga förväntningar och explicit undervisning. Forskningen visar att dessa skolor har starkt positiva effekter på kunskaperna bland elever med utländsk bakgrund. Man bör därför undanröja alla hinder för modellen, inklusive lagkravet på elevinflytande.

Det finns också skäl att ersätta rätten till modersmålsundervisning med en rätt till riktade språk- och läsinsatser i svenska. Forskningsstödet för att modersmålsundervisning förbättrar resultaten i svenska bland elever med utländsk bakgrund är svagt, särskilt i relation till vad motsvarande tid och resurser skulle kunna åstadkomma genom extra svenskundervisning. Samtidigt finns det internationellt stöd för att riktade språk- och läsinsatser i majoritetsspråket – exempelvis explicit ordförrådsundervisning och strukturerad läsundervisning – stärker elevernas läsfärdigheter.

Mer allmänt måste kunskapsuppföljningen på gymnasienivå förbättras. Det är orimligt att Piaac i praktiken är det enda sättet att jämföra svenska gymnasieungdomars färdigheter över tid och internationellt. Regeringen bör därför införa urvalsbaserade prov i gymnasieskolan och driva på för återkommande internationella kunskapsmätningar på gymnasienivå inom OECD.

Politiker har gjort det till en vana att rasa över den svenska skolan så fort en ny undersökning publiceras, även när resultaten rymmer positiva besked. Men risken med denna strategi är att man kastar ut barnet med badvattnet. Ett skolsystem som gång på gång presterar i världstoppen när man jämför lika med lika ska helt enkelt inte behandlas som ett haveri. För politikens uppgift är inte bara att åtgärda de problem som återstår – utan också att bevara de styrkor som finns i dag.

Läs fler artiklar från DN Debatt:

Expertrådet för läsning: ”Ett barn som inte kan läsa kommer aldrig att lära sig annat”

Representanter från ekonomiska utbildningar: ”Vi tvingas utbilda ekonomistudenter som inte kan räkna”