Återvandringsbidraget: En radikaliseringscykel som definierar Tidö

Sett i backspegeln tror jag att Tidös fyra år bäst kommer att illustreras av turerna kring återvandringsbidraget.

Den gigantiska höjningen var Sverigedemokraternas krav, förstås. De andra partierna accepterade reformen, vilket skulle bli en vana.

Valet av utredare föll på forskaren Joakim Ruist. Högerlutande edgelords jublade – det var ju han som forskat på invandringens kostnader och var tyst i 20 sekunder när Aktuellts ankare 2018 frågade om resultatet kunde utnyttjas i valrörelsen. Vilken episk ägning av mainstreammedier, tänkte alt-rajtarna: Han måste vara vår man!

Men det var han inte alls. Ruist konstaterade att ett höjt återvandringsbidrag kunde bli dyrt, ineffektivt och riskerade att motverka integrationen.

Chocken! Det visade sig att Ruist inte drevs av invandringsmotstånd, kulturkrig och ägningar – utan att han var intresserad av fakta.

SD kunde inte bry sig mindre, och krävde att invandrare skulle uppmanas att lämna landet för den saftiga summan 350 000 kronor. Så blev fallet – regeringen planerade att lägga några miljarder på kalaset. Problemen har hopat sig: massvis med kommuner runt om i landet protesterar och vissa som fått det kan inte ta ut pengarna.

En flopp? Enligt SD är problemet att reformen inte är bred nog. De vill att även svenska medborgare ska kunna få återvandringsbidrag.

Förslaget har genomgått en radikaliseringscykel: kritiserat, genomfört, misslyckat, upptrappat.

Flera element av detta skeende har setts på andra av Tidöpartiernas reformområden, som migrations-, kriminal- och klimatpolitik. Expertis misstänkliggörs, utredningar verkar ses mest som ett hinder. Kulturkrig och nationalism sätts alltid i förarsätet.

Varför har återvandringståget gått så långt, trots all kritik och de upprepade problemen? Ruist har en misstanke: Handlar det bara om att politikerna inte gillar invandrare?

Jag har svårt att tro att de borgerliga regeringspartierna – M, L, KD – ser det så. De har nog snarare fastnat i sina försök att normalisera SD för att berättiga samarbetet, och försvara politiken som de tvingas driva.

Men för SD? Ja, de är helt öppna med att deras mål är en större andel etniska svenskar.

Det är inte segregation, kriminalitet eller fattigdom som är i skottgluggen. Hudfärg som samhällsproblem – så ser analysen som dikterar politikutvecklingen ut. Så kommer mandatperioden att bli ihågkommen.