Därför kan jag inte längre rösta på Socialdemokraterna

Att jag lade 20 år av mitt professionella liv på svensk inrikespolitik beror på min tilltro till Sveriges potential. På så sätt kan det liknas vid en värnplikt.

Jag arbetade för Ingvar Carlssons och Göran Perssons socialdemokratiska regeringar på totalt sju olika departement, bland annat som statssekreterare och planeringschef. Jag utnämndes även till biträdande partisekreterare. En av de medarbetare som jag då var chef över hette Magdalena Andersson.

Jag var med om att vinna fyra val och förlora tre.

När jag drygt fyra månader innan årets riksdagsval reflekterar över min egen politiska resa, så kommer svaret till mig redan efter kort betänketid: Jag kommer inte kunna rösta på mitt gamla parti i årets val. Låt mig förklara varför.

Sverige höll på att köra i diket under 1980-talet. Vårt land var Europas mest genomreglerade framför järnridån. Men Carlsson-regeringen (1986–1991 och 1994–1996) avreglerade den inhemska kapital- och kreditmarknaden, tog bort valutaregleringen, beslutade om Riksbankens självständighet och därtill EU-medlemskapet. Därmed släpptes välståndsbildande krafter loss.

Perssons regeringsår (1996–2006) medförde en uppstramning av felaktigt incitamentsskapande transfereringssystem. Det nya pensionssystemet stärkte arbetslinjen. De viktiga strukturreformer som Carl Bildts (M) regering (1991–1994) genomfört återställdes inte. Sedan millennieskiftet, inräknat även Fredrik Reinfeldts (M) period (2006–2014), har det svenska skattetrycket sänkts från 49 procent av bnp till 41 procent, samtidigt som landets reala skatteintäkter ökat med över 700 miljarder kronor och landets ekonomi vuxit med 55 procent.

För mig är det alldeles tydligt att de S-ledda regeringarna under Stefan Löfven (2014–2021) och Magdalena Andersson (2021–2022) bryter den framgångsrika reformtakten. Ulf Kristerssons M-ledda regering (2022–) har därefter fokuserat på systemkritisk inre och yttre säkerhet, återuppbyggnaden av ett robust energisystem samt på att få ner inflation och räntor så att tillväxten åter ska kunna öka.

Vad hindrar då mig från att kunna rösta på en ny S-ledd regering?

● För det första: regeringsodugligheten. Jag hade turen att bli rekryterad under tolv års obruten regeringsmakt. Jag har aldrig mött någon, vare sig i näringslivet eller i politiken, som inte sett åren 1994–2006 som handlingskraftiga. De åtta S-ledda regeringsåren 2014–2022 bryter mönstret till dess motsats. Regeringen förmådde inte styra riket, ta itu med demokratihotande brottslighet och hade inte kontroll över sin ekonomiska politik.

Omvärlden är i dag stökigare än någonsin. Vi lever i det mest hotfulla säkerhetsläget sedan andra världskriget. Det finns tillfällen i historien då vi inte ska äventyra Sveriges beslutsförmåga. Detta är ett av dem.

Ingen potentiell S-regering har tidigare gått till val för att så brett i samtliga bidrags- och försäkringssystem minska incitamenten att jobba

● För det andra: det politiska sällskapet. När alla partier i det nuvarande regeringsunderlaget stängt dörren är det en politisk realitet att en socialdemokratisk statsminister måste luta sig mot Vänsterpartiet och Miljöpartiet – två partier som båda röstar nej till varje regering som de själva inte ingår i.

För mig är dessa riksdagspartier de mest extrema, inte bara avseende försämrat näringslivsklimat, stoppad kärnkraft, höjda drivmedelspriser, ökad migration, sänkta straff, växande skattebörda och negativ syn på Nato.

Det finns skäl till att Miljöpartiet i väljarkåren numera är Sveriges mest kontroversiella parti. Vänsterpartiets omfattande problem med extrem antisemitism gör att det sedan 2024 är bojkottat av Judiska centralrådet.

● För det tredje: drivkrafterna att arbeta. Viljan till strävsamhet är vårt lands främsta tillgång. Såväl tidigare socialdemokratiska som borgerliga regeringar har bidragit till att upprätthålla arbetslinjen. Men Socialdemokraternas väljarkår har över tid vuxit i områden beroende av välfärdssystemen och minskat i områden som finansierar dem.

Nu vill mitt gamla parti avskaffa bidragstaket och slopa kraven på att nyanlända ska kvalificera sig innan de får tillträde till bidragssystemen. Dessutom ska a-kassan vid arbetslöshet höjas, allas generella arbetstid kortas och jobbskatteavdragen försämras. Självrisken i sjukförsäkringen avskaffas och pensionssystemet ska inte längre premiera livslång lönekarriär.

Ingen potentiell S-regering har tidigare gått till val för att så brett, i samtliga bidrags- och försäkringssystem, minska incitamenten att jobba. Det skulle snabbt undergräva antalet arbetade timmar i ekonomin och på sikt urholka välfärdens finansiering.

För mig, som ser mitt tidigare politiska engagemang som en värnplikt för Sverige, är detta systemskifte inget jag vill stödja

● För det fjärde: konverteringen av landets småhusområden. Inget är svenskare än drömmen om ett litet hus med egen tomtplätt i trygga områden. Cirka 70 procent av svenska folket har det som ett livsmål. Men i S-styrda Stockholm, Göteborg och Malmö pågår redan en omvandling av grönytor och parker till subventionerade flerbostadshus inne i välfungerande villa- och radhusområden.

Socialdemokratiskt kontrollerade Hyresgästföreningen har beskrivit hur 600 000 lägenheter på detta sätt ska sprängas in. Var tredje villatomt ska bebyggas. Socialdemokraterna har fattat beslut om hur planerna ska systematiseras. En ny nationell förköpslag ska ge tillträde till tomterna, markanvisningar ska utpeka områdena för integration och en obligatorisk allmännytta, utan gängse upphandlingsregler, ska bygga och hyra ut de nya höghusen. Statliga byggkrediter ska subventionera.

Samtidigt stängs utsatta områden för inflyttning av migranter och människor med försörjningsstöd. Vägarna till trygga studiemiljöer blir i samma veva färre, då merparten fristående skolor inte längre tillåts.

Om människor inte längre kan anstränga sig och genom fri vilja skapa en trygg framtid för sig och sin familj, blir samhället snabbt mer polariserat. För mig, som ser mitt tidigare politiska engagemang som en värnplikt för Sverige, är detta systemskifte inget jag vill stödja.

Läs fler artiklar från DN Debatt:

Mats Svegfors, publicist och ämbetsman, tidigare chefredaktör SvD: ”Därför kan jag inte längre rösta på Moderaterna”

Ulf Kristersson (M), statsminister: ”Käre Mats, tack för ditt brev”