Invandringskritiska upplopp i Belfast skrämmer migranter

Sumayya har fem barn. De har inte varit i skolan på en vecka.

Faktum är ingen utom katten har lämnat hemmet över huvud taget.

– Min minsting, som är född här, förstår inte. Han frågar varför han inte får gå ut och leka som grannarnas barn. Jag svarar att det inte är säkert. Men hur ska jag förklara att det är säkert för dem, fast inte för honom?

Familjen kom till Nordirland från ett oroligt Nigeria för knappt tio år sedan. Belfast blev deras nya hemstad. Nu känns den inte lika hemma längre.

Ett brutalt knivdåd där en asylsökande sudanes högg en nordirländsk man i ansiktet och nacken blev gnistan för den gångna veckans våldsamma upplopp. Maskerade unga män och pojkar, så unga som tolv, tretton år, samlades till invandringfientliga protester som urartade. Bilar, bussar, butiker och bostadshus sattes i brand. Många invandrare sökte skydd i kyrkor där de också övernattade.

Ytterhögeraktörer eldade på våldet på sociala medieplattformar. Det finns ännu inga bevis för det, men alla DN frågar i Belfast är övertygade om att även paramilitära grupper verkade i kulisserna.

Några av de maskerade männen bröt sig in i Sumayyas väninnas hus och krossade alla fönsterrutor.

– Inga muslimer här, skrev de på hennes dörr. Hon och hennes dotter bor på ett hotell nu. Det är verkligen en skrämmande tid för oss, säger hon.

Olu Waseyi ger henne en kram och två plastkassar fyllda med färskvaror och sötsaker.

Olu volontärarbetar på Multi-Ethnic Sports and Cultures. Det är en organisation som arrangerar fysiska och kreativa aktiviteter där etniska minoriteter får möta den nordirländska lokalbefolkningen och vice versa. I veckan skulle man ha organiserat en fotbollsturnering för tolv lag, men de medverkande spelarna vågade sig inte ut av rädsla för att attackeras. Alla matcher fick ställas in.

Då bestämde sig organisationens grundare Jahswill Emmanuel för att i stället dela ut matkassar till invandrare som isolerat sig hemma. Ett företag, som inte vill ha sitt namn i tidningen, bidrog med en stor donation.

Med tung last kör Jahswill Emmanuel och hans volontärer kors och tvärs över Belfast. De arbetar snabbt, vill vara hemma innan mörkret faller.

DN får följa med till tre familjer i Belfast. De är skärrade och rädda. Gardinerna är fördragna i fönstren som vetter mot gatan.

Främlingsfientliga upplopp ägde rum även förra och förrförra sommaren i Belfast, men i år har de varit särskilt aggressiva och mer riktade. Affärer som ägs av invandrare har totalförstört. Det liknar en pogrom.

– När ska du gå ut igen? undrar Jahswill.

Sumayya funderar. Väger sina ord

– Om inget mer händer kommer jag att låta barnen gå till skolan på måndag. Men den gångna veckan har jag inte kunnat sluta tänka på om vi verkligen gjorde rätt som kom hit till Nordirland från första början.

Matutdelaren och sportarrangören Jahswill Emmanuel är också från Nigeria. Han anlände 2003, fem år efter långfredagsavtalet som satte punkt för The Troubles – den blodiga konflikt mellan paramilitära, katolska IRA, som ville se ett enat Irland och lojalister, det vill säga protestantiska nationalister som ville att Nordirland skulle förbli en del av Storbritannien.

Spänning och våld fortsatte att ligga i luften flera år efter att avtalet slöts. Jahswill Emmanuel minns att brittiska militärer patrullerade centrala Belfast med automatvapen under hans första år i staden.

Till skillnad från många europeiska länder hade Nordirland mycket låg invandring under hela 1900-talet. Det är fortfarande ett land med få invånare födda utanför Europa. Mindre än tre procent har icke-europeiskt ursprung. Det har inte hindrat rasismen. På fasaden utanför en pub på Shankill road – lojalisternas hjärtland – läste Jahswill Emmanuel nyligen orden: ”No dogs, no blacks”.

Några år jobbade han som säkerhetsvakt på McDonald's. En kväll hörde han en man skrika en förolämpning, han vände sig om och mottog ett slag. Käken bröts. Han tillbringade lång tid på sjukhus och blev deprimerad.

– Det var en man ur lokalbefolkningen som slog mig, men han dömdes aldrig. Jag tolkade det definitivt som en rasistisk attack. Det finns en lång historia av sådana händelser, säger Jahswill.

När depressionen lättat ville han göra något som skulle ”få dem att acceptera oss”, som han själv formulerar det.

2016 startade han Multi-Ethnic Sports and Cultures. Organisationen finansieras numera av statsbidrag och privata donationer. På Jahswill Emmanuels kontor hänger diplom och utmärkelser från drottning Elizabeth II och Storbritanniens tidigare premiärminister Rishi Sunak.

– Många Belfastbor älskar vårt program. De är inte rasister. Upploppsmakarna utgör en liten grupp bestående av unga outbildade killar som fått våldet från sina fäder. Men jag tror att det lugnar sig nu, i så fall ska vi återuppta fotbollsturneringen.

Under en längre tid har en så kallad attacklista med adresser som listmakarna trott hör till invandrare och asylsökande cirkulerat i olika meddelandegrupper. Polisen har haft kännedom om den sedan i november i fjol.

Flera hus som var med på listan brändes ner eller slogs sönder. De flesta ligger i ett arbetarklassområde i östra Belfast med stark protestantisk identitet och unionisternas flagga med den röda handen i mitten av Sankt Georgskorset vajar utanför de låga, trånga tegelhusen.

Den terrorklassade paramilitära gruppen Ulster Defence Association (UDA) som under The Troubles dödade hundratals människor, hade sitt högkvarter här och är fortfarande verksam i området. Taxichauffören Gerard – katolik, för protokollets skull – som kör oss runt säger att UDA ”äger” lokalbefolkningen.

På en av de gator som drabbades värst i upploppen attackerades en handfull hus med molotovcocktailar. Några dagar senare täcker masonitskivor fortfarande fönsteröppningar, tegelfasaderna har färgats svarta av lågorna och under skosulorna knastrar det av krossat glas.

När DN kommer till gatan är reparatörer i reflexvästar på plats för att laga gasrör som förstördes av upprorsmakarna.

En kvinna i rosa morgonrock kliver ut på trottoaren. Hon har ett sydostasiatiskt ursprung. Huset bredvid hennes sattes i brand. Hennes eget skonades, men hon har varit utan gas i huset på flera dagar.

Mer hinner hon inte berätta innan en av reparatörerna säger åt henne att inte tala med oss, absolut inte bjuda in oss i sitt hem.

– Det är en välvillig uppmaning. Att prata med er skulle bara göra hennes liv värre. De gillar inte journalister, förklarar gasreparatören.

Han preciserar inte vilka ”de” är. Men kvinnan i morgonrocken följer hans råd. Innan hon stänger dörren om sig ger hon oss en vädjande blick.

– De vet var jag bor. Jag är ensamstående med en son. Jag kan inte prata. Förlåt.

Läs mer:

Sandra Stiskalo: Belfast brinner och så vill Elon Musk ha det

Så eldades upploppen i Belfast på från USA