Maxim Grigorievs ”Adrian” är en ambitiös och smärtsam samtidsroman

I Eyvind Johnsons roman ”Romantisk berättelse” från 1953 händer det något underligt med huvudpersonerna. De tre visar sig vara olika sidor av samma jag: den borgerlige författaren Yngve, hans kusin journalisten Greger och arbetarförfattaren Olle, som är klart besläktad med Olof i den självbiografiska romansviten ”Romanen om Olof”. I slutändan frågar sig de två andra: vart tog Olle vägen? Något liknande pågår i Maxim Grigorievs nya roman ”Adrian”. Frågan ställs med jämna mellanrum: vart tog Adrian vägen?

Jag hör till dem som mycket har uppskattat Grigorievs kritikerrosade romaner ”Europa” och ”Regn”. Prosans lätt hypnotiska rytm och hur det elegiska plötsligt kliver över i svart samhällskritik. ”Adrian” är en fortsättning – men Grigoriev har nu bestämt sig för att ta än större risker. Det är utomordentligt bra.

Handlingen kretsar kring de tre vännerna – är de vänner eller har de kanske bara fastnat i varandras liv? – Adrian, Kristian och Johannes. Samt den ukrainska Elena, som två av dem ska komma att leva med. De tre unga männen möts på litteraturkursens a-nivå på Stockholms universitet och har ett trevande, gemensamt intresse för Gunnar Ekelöf. Kristian tappar snart hågen för litteratur, men är desto mer besatt, rent fysiskt, av den bildsköne Adrian. Det blir komplicerat eftersom de under några år delar en pyttelägenhet i Atlasområdet – i samma kvarter där Elena städar åt en tafsande äldre herre. Johannes är den som går vidare och doktorerar, fascinerad som han är av ”fragmentet”, det ”oavslutade” hos bland andra Ekelöf.

Titelpersonen Adrian har, som det heter, en komplicerad bakgrund. Hans ryska akademikermor avlade honom med en kurdisk flykting som övergav dem för ”kampen”. Adrian växte upp med den glade exilchilenaren Claudio, som gav honom det spanska språket. Men Adrians enda riktiga hemvist är litteraturen, en plats där han som ung tror att man skulle kunna ”tala riktigt”.

Det akademiska livet framstår, som i många svenska romaner, som ett helvete av karriärism, hierarkiklängande och eftersägande mummel. Adrian hamnar bland människor som genast noterar om man köpt sin skjorta på Dressman, och hans handledare frågar hövligt ”hur det är i hans hemland”. Adrian blir snart utsorterad från akademin, trots sin – som det visar sig – rätt unika inblick i Ekelöf.

Hans livsprojekt blir den underliga ”elegi” han oupphörligen skriver på (och som han uttalar med hårt g, vilket hans kamrater spydigt noterar) – alltmer isolerad, under bohemåren i Berlin med Elena och sedan ensam på spanska solkusten. Lyckas han genomföra det han avser? Det är intrigens nagelbitare, och jag tänker inte skvallra.

Så långt är detta en konstnärs- och bildningsroman. Men Grigoriev vill mycket mer: skriva en totalroman som griper om ett helt samhälle och en hel epok (ungefär 2000–2025), om ett Sverige där allt med ens handlar om ”bostadskarriär”, att ha rätt indexfond och där konsten, med den materialistiske Kristians ord, egentligen är en sorts heminredning. Jag stryker under ett antal bitska formuleringar, som när den unge Adrian drömmer om det ”egentliga” livet i innerstaden: ”Detta var vad man hade velat skapa de senaste åttio åren, tänkte han på pendeltågen eller nattbussarna hem till sitt pojkrum, om och om igen, eller åtminstone vad man hade förmått. En serie öar i mörkret, åtskilda av motorvägar.”

Eller när han som bitter vuxen återvänder till Stockholm: ”Utanför skivbutikerna vid Sankt Eriksgatan stod utlevda musiker och rökte och tittade på stadsjeepar som körde förbi. Man utforskade under kontrollerade former bdsm och oroade sig för klimatförändringar.” Här finns också efterspelet till en abort och en kvardröjande undran om hur en annan vardag kunde sett ut. Det är en smärtpunkt, som på ett konkret och glanslöst vis gör frågan om konstens relevans alldeles blytung.

Romanen är på alla plan släkt med den klassiska ryska roman vars främsta företrädare heter Fjodor Dostojevskij: stora delar av handlingen drivs framåt av samtal eller monologer, inte sällan om konstens natur, eller om samhällets och själens ”finansialisering”, där någon får driva sin tes in i kaklet. Adrian är på sitt sätt en av Dostojevskijs heliga dårar.

Det här är en prosa som vill rymma allt, inte minst en enorm sorg. Det är ingen slump att Adrians namn nästan är ett anagram för mytens ”Ariadne” – som gav upphov till historien om den röda tråden som leder ut ur labyrinten. Som den unge Adrian tänker, när han tagit sig in till den innerstad som snart spottar ut honom igen, och reflekterar över hur hans idealiserade Atlasområde fått sitt namn från Atlas Copcos nu glömda fabrik:

”Det här var hans hem: en grop av sten med rutor av glas där fabriken en gång stått: där tusentals, tiotusentals uppehållit sig före honom”. Vi ingår alla i berättelser större än det egna livet. Maxim Grigorievs ”Adrian” är en roman som har ambitionen att utnyttja litteraturens alla möjligheter för att få syn på den saken. Utan sådana går vi lätt vilse i världen.