Svenskt bistånd upphör – barn riskerar döden i Etiopien

I en järnsäng, under en svensk flagga, ligger en flicka.

Ögonen är slutna.

Mamman försöker lyfta henne, men huvudet faller bakåt. En rosa kopp förs till hennes läppar. Den innehåller F75, mjölkersättningen som ges till de allra svagaste.

Droppar rinner ur mungipan, ner på den fläckiga madrassen. Det luktar mjölk och medicin.

På rummets väggar sitter affischer med råd om amning och näring.

Nu kräks hon upp allt.

En röd nallebjörn blickar mot oss från sängen mittemot. Det här är ett stabiliseringscenter för akut undernärda barn, betalat med svenska skattepengar.

Ibland dör barn för att de inte kommer hit. Ibland för att de kommer hit för sent.

Liban-zonen i södra Etiopien. Under två dagar har vi färdats från skyskrapornas och byggkranarnas Addis Abeba, över höga slätter och genom sprickdalar. De sista timmarna på lervägar utan mobilnät eller asfalt. I söder härjar terrorgruppen al-Shabab, i väster OLA-rebeller. Däremellan rör sig etniska miliser.

Upprepade klimatchocker, torka och översvämningar har gjort att marken inte räcker till. Människor dödar och dödas i kampen om land och vatten.

Etiopiens 135 miljoner invånare tillhör jordens fattigaste. I Liban lever några av de mest utsatta, internflyktingar, bortkörda från sin mark.

Samtidigt, utanför grindarna. De hade väntat sig 150 barn. Nu har runt 500 samlats runt ett savannträd, insvepta i mammornas sjalar eller vid deras fötter. De har suttit här sedan morgonen.

– Dröj inte! Gå hem när ni är klara! ropar en man i en högtalare.

Dammet yr från marken. Kroppar trycker på bakifrån. Några av de minsta gråter, men det är de tysta man söker. En sjuksköterska tar tag i en liten överarm. Måttbandet han använder har tre färger: grönt, gult och rött. Grönt betyder att barnet är okej. Gult att det är undernärt. Rött att det är akut.

Bandet spänns åt. 11,7 centimeter. Gult. De flesta barnen hamnar där.

Nu skickas de gulmärkta barnen hem utan hjälp – det svenska stödet räcker bara till de röda

Fram till i januari fanns det hjälp för dem, en särskild näringsgröt som delades ut genom FN:s livsmedelsprogram WFP. Sedan tog pengarna slut, efter att Donald Trump avvecklade USAID.

Nu skickas de gula barnen hem utan hjälp. Det svenska stödet räcker bara till vården av de röda, och bara till barn under fem år.

Undernäring i tidig ålder hämmar tillväxt och hjärnans utveckling. Spåren finns ofta kvar i kroppen, även om barnet överlever.

Sjuksköterskan går vidare. En ny arm. 11,5. Gult, men på gränsen.

Nästa. 10,8. Rött.

Steg för steg förflyttar sig kvinnorna framåt. De röda barnen lyfts åt sidan och förs in genom grindarna medan mannen med högtalaren fortsätter ropa.

– Alla med gula, gå hem!

Men mammorna går inte därifrån.

På andra sidan grindarna skrivs de röda in. Det mäts och vägs, och ställs frågor om sjukdomar – enkla infektioner kan för ett undernärt barn bli livshotande.

De som inte har feber, vätskebrist, diarré eller svullna magar skickas hem med påsar med näringsrik nötkräm. Varje vecka följs de upp, barnen kan behöva hjälp i månader.

De allra sjukaste läggs in på stabiliseringscentret, där de övervakas dygnet runt.

Hassen Abdi, klädd i prydlig skjorta, redogör lågmält för läget: utan stödet till de gula hinner fler bli akut undernärda. På några månader har andelen röda fall ökat och stabiliseringscentret har behövt expandera med ett rum till.

– Situationen är förtvivlad. Vi vet inte var det ska sluta.

Han är lokal chef för Islamic Relief, som ansvarar för screeningprogrammet. Intill honom finns Cecilia Emilsson från organisationens Sverigekontor.

Organisationen bekostar också transporterna av mjölkersättning och nötkräm från Jijiga, runt 100 mil härifrån, lagar brunnar, delar ut vattendunkar och reningstabletter och betalar löner till de flesta sjuksköterskorna i området. Allt med svenska biståndspengar. I en vecka till.

Sedan 2018 har Islamic Relief tagit emot över en miljard kronor i svenskt stöd – och granskats upprepade gånger.

År 2021 slog Sida fast att hjälpen höll ”hög kvalitet”. Men organisationen har länge varit omstridd.

Kritiker beskriver Islamic Relief som en organisation kopplad till islamistiska miljöer och Muslimska brödraskapet, och hänvisar till att företrädare globalt genom åren uttryckt sig antisemitiskt. Försvarare svarar att verksamheten synats hårdare än andra utan att sådana kopplingar kunnat beläggas, att personer som uttryckt sig olämpligt tvingats bort – och att organisationen når platser på jorden där få andra verkar.

I fjol fick Sida instruktioner från regeringen att tillämpa en ny försiktighetsprincip för att säkerställa att svenska pengar inte hamnar hos ”terrorister och islamister”.

– Steg för steg rensar vi upp i biståndet, sade biståndsminister Benjamin Dousa i riksdagen i mars.

I stabiliseringsrum 2 har de andra barnen börjat röra sig och ge ifrån sig gurglande ljud. Den lilla flickan, vars överarm mäter 10,4 centimeter och som heter Bahasan, förblir tyst. Gardinerna rör sig svagt i vinden.

Mamman, Khadiya Ahi, sveper sin lila slöja om dottern och försöker vagga henne. Hon är 38 år och har lämnat åtta barn hemma i flyktinglägret. Hon är orolig både för dem och för flickan här. Familjen lever på de 10–20 kronor om dagen som maken tjänar ihop som daglönare på andras marker.

Några av de andra mammorna i rummet har gett henne lite mat, ris med tomat och lök. Hon tar långsamma skedar.

– Vi har bara råd att äta en gång om dagen, säger hon. Det är svårt att amma.

Foten skrapar mot plastmattan. En fluga kryper runt på flickans panna. Hon gör ett nytt försök med den rosa koppen.

Barnet kräks. F75-mjölk och medicin rinner ut över hakan och ner på lakanet. Sjuksköterskan Mahamud Ibrahim skakar på huvudet.

– Det går inte.

Minuten senare är sjuksköterskan tillbaka med en kanyl. Kollegan lyser med en mobiltelefon. Huden spänns, den lilla handen vitnar. Nålen sticks in. Under ett par sekunder är det helt tyst. Sedan skriker Bahasan till, en tunn, utdragen klagan.

– Antibiotikan kommer att bita, säger sjuksköterskan. Och då kan hon behålla mjölken. Men det var tur att vi fann henne. Utan vård hade hon inte haft många dagar kvar.

Han försvinner ut i korridoren, där FN:s barnkonvention sitter nålad på väggen: ”Varje barn har en inneboende rätt till livet.”

Utanför brölar en åsna. Ett par rum bort föder en tonårsflicka barn.

Merparten av de lokalanställda har redan sagts upp.

Regeringens nya försiktighetsprincip har fått effekt. I december hämtade Sida in ett yttrande från Center mot våldsbejakande extremism, CVE.

Granskningen omfattar inte Islamic Reliefs biståndsverksamhet och CVE finner inget som visar att verksamheten är antidemokratisk eller extremistisk. Däremot lyfts en riskbild fram kring personer med koppling till organisationen, dess medlemsföreningar och närstående miljöer.

Två inom Islamic Relief Sverige pekas särskilt ut:

● En anställd, ”AA”, med nära familjeband till en person som enligt CVE kan kopplas till våldsbejakande extremism.

● En person, ”BB”, med familjekoppling till en person som Säpo beskrivit som central för spridandet av totalitär islamistisk ideologi.

Slutsatsen är återhållsam:

”Men huruvida dessa kopplingar avspeglas i inflytandet kan CVE inte bedöma.”

Det är på den bedömningen Sida har beslutat att inte förlänga Islamic Reliefs totala stöd, värt över 100 miljoner kronor om året.

Myndigheten hänvisar till den nya försiktighetsprincipen: stöd ska inte ges om Sida inte kan säkerställa att kopplingar till extremism saknas.

”Eftersom regeringens styrning är tydlig med att sådana kopplingar inte är förenliga med stöd från dessa strategier har Islamic Relief Sverige fått avslag på sina ansökningar”, skriver Bilan Osman Jama, avdelningschef på den humanitära avdelningen, i ett mejl till DN.

Den 31 maj upphör samarbetet.

Grindarna stängs. En pojke i en trasig Adidas-tröja dröjer sig kvar. Solen bränner över hans huvud, plasttofflorna är för stora, byxorna är på väg att glida ner.

Han är sju, åtta år. En av dem runt 20 miljoner etiopier som behöver stöd – men för gammal för att mätas och få hjälp här.

Han söker vår blick, pekar mot munnen.

– Hungry.

Det går att ställa frågor om ansvar – om varför familjerna här är så stora. Om varför den etiopiska staten, ledd av fredspristagaren Abiy Ahmed, inte förmår hjälpa sina fattigaste. Om vad decennier av svenskt bistånd faktiskt har gett.

Hussein Mohameds oro är mer akut: vem som ska hjälpa de undernärda barnen när stödet försvinner den 31 maj.

Han är lokal ledare i området och har slagit larm till myndigheterna.

– Jag har skrivit att det inte finns någon annan hjälporganisation här. Men jag vet inte hur lång tid det kommer att ta att få svar, eller om det alls kommer något.

”Sedan dör barnen – det kan ta ungefär en vecka till”

Islamic Reliefs lokale chef Hassen Abdi är mer konkret:

– Färre barn kommer att hittas, säger han. Utan screening stannar de hemma.

Barnen som har mätts gula blir snabbt sämre, enligt programchefen. Efter två–tre veckor är de röda. När de väl har blivit röda kommer det inte längre finnas något center att ta dem till.

Ingen mjölk, ingen behandling. Följdsjukdomarna kommer ofta inom en vecka, säger han.

– Sedan dör de. Det kan ta ungefär en vecka till.

Han blickar upp mot himlen. Flera gör detsamma.

För bara en månad sedan var marken utbränd och full av död boskap. Nu har gräset börjat växa och det luktar som tidig vår.

Det räcker inte. Tunnorna är redan tomma. Utan mer regn klarar sig inte djuren.

Cecilia Emilsson stannar till och ser ut över leran där några tusen bor. Hon har arbetat med projektet i flera år. Tidigare handlade resorna hit om att bygga upp. Den här gången om att avveckla.

– Kanske kan någon del räddas. Men jag vet inte med vilka pengar.

Hon tystnar.

– Det svåra är att säga upp de lokalanställda. Det finns ingen som tar över. Ingen backup.

De svenska flaggorna följer oss genom Liban-zonen. De sitter inne i kommunhus och vårdcentraler, på vattentankar och latriner. Även på väggarna i samlingshuset i Dahyal.

Omkring trehundra familjer bor i lägret, alla internflyktingar.

De har samlats tätt intill varandra på mattor under plåttaket. Kvinnor till vänster, män till höger. En imam talar om varför könsstympning strider mot islam.

När han är klar vänds blickarna mot oss från Sverige.

– Vi hade boskap. Getter och kameler. Allt lämnade vi bakom oss, säger Mohamed, en äldre man.

En kvinna som heter Liin Farah sitter med ett barn i knät:

– Vi är tacksamma för hjälpen från ert land. Men vi behöver mer.

Luften står stilla.

De talar till oss, en efter en. De vill ha en till brunn. Fler latriner. En skolbyggnad.

Några nickar, andra ler försiktigt.

Det är då det går upp för oss: ingen har berättat för dem. De vet ännu inte att stödet ska upphöra.

Liin Farah ber oss följa med ut i lägret, som består av några hundra tält utslängda över den rödbruna jorden.

Klockan är sex på kvällen. Varken hon eller barnen har ätit sedan morgonen. Hennes son Yusuf, tio år, låter en hemmagjord jojo snurra, om och om igen, så att snöret skär in i fingret.

Cecilia Emilsson tar ett andetag.

– Det är inte vi som har bestämt det, säger hon. Vi är ledsna och hoppas att det kan ändras. Men mycket snart tar projektet slut.

Tolken översätter.

– Då är det slut med oss, säger Liin Farah.

Hon drar slöjan tätare mot ansiktet innan hon fortsätter.

– Det är er hjälp som har räddat våra barn.

Sida uppger till DN att myndigheten inte gett uppdrag åt någon annan organisation att ta över stödet i Liban.

Vilket ansvar har Sida för de akut undernärda barn som nu förlorar tillgång till vård och hjälp?

”Sidas humanitära finansiering är ytterst begränsad och räcker inte till att täcka alla humanitära behov i de kontexter där det svenska biståndet verkar. Det är därför alltid svåra avvägningar och beslut som Sidas anställda och chefer behöver fatta för att säkerställa att det humanitära biståndet används till att möta de mest allvarliga humanitära behoven på ett så principfast sätt som möjligt”, skriver Bilan Osman Jama.

Islamic Relief har vänt sig till Sida och erbjudit sig att lämna över verksamheten till en annan aktör, utan att få svar.

Debatten hemma kretsar kring om organisationen borde få annonsera i tunnelbanan.

Det är 630 mil från Stockholm till Liban.

Vi återvänder till stabiliseringscentret. En man försöker släpa bort pojken i Adidas-tröjan. Han sliter sig ur mannens grepp och klamrar sig fast vid ett träd.

Mannen tar upp en käpp och slår.

Inne i rum 2 ligger lilla Bahasan kvar. Hon har lyckats få i sig lite mjölk.

Ögonen är vidöppna nu.