Sverige centralt för Natos försvar av Atlantbron

I veckan startar Natos toppmöte i Ankara, dit Donald Trump ska åka för att driva USA:s linje om ett minskande engagemang i alliansen.

Det är en storpolitisk arena, men vid sidan av den pågår en militär utveckling, där Sverige svetsas ihop med allierade i Natos kommandostruktur.

– Sverige stärker oss i norr, säger James Morley, ställföreträdande chef för JFC Norfolk, när han träffar DN under ett besök i Boden.

Joint Force Command Norfolk är det högkvarter som Sverige och de nordiska länderna sorterar under. Operationsområdet är vidsträckt: från Nordamerika över Atlanten, upp i Arktis, ända bort till Finland. Och en av högkvarterets huvuduppgifter är kristallklar.

– Vi har ett direkt ansvar för att se till att den strategiska bron mellan Nordamerika och Europa inte förstörs, säger James Morley.

Det handlar om att säkra sjöfart, så att amerikanska förstärkningar kan nå Europa om de behövs. Det handlar också om att skydda undervattenskablar, telekommunikation, handel och transporter.

– Här kommer Sverige in, eftersom tillgången till Östersjön är helt central vid konflikt eller kris, säger James Morley, och syftar på alliansens möjlighet att skydda Finland och Baltikum.

Hoten mot försörjningslinjen över Atlanten kommer framför allt från Arktis, från Kolahalvön. Här ligger den stora, ryska Norra marinen – sedan årtionden ett av Natos större militära problem.

– Man kan kalla den det största hotet. Ryssarna lägger stora resurser på Norra marinen, säger Johannes Fischbach, marin analytiker på International Institute For Strategic Studies, IISS.

Han har forskat på Norra marinen, som har ett brett register: ubåtar, ytstridsfartyg, flyg och marktrupper. Den arktiska styrkan är en kronjuvel i Rysslands krigsmakt, inte minst på grund av dess kärnvapenbärande ubåtar som kan dölja sig under istäcket runt nordpolen.

Den har förmågor som ska försöka kapa den så kallade transatlantiska länken, alltså hålla USA från Europa i ett krigsscenario mellan Nato och Ryssland.

– Norra marinen är ett hot i alla dimensioner. Den har den starkaste ubåtsstyrkan av alla ryska flottor, en stark ytflotta och en stark flygkomponent. Den är alltså inte ett enskilt hot, utan har alla klassiska komponenter, säger Johannes Fischbach.

IISS senaste sammanställning, publicerad i år, visar att Norra marinen nu har 33 ubåtar, med varierande uppgifter och beväpning. Många har moderniserats de senaste åren, poängterar Johannes Fischbach, och kan avfyra missiler med lång räckvidd.

– I dag har vi inte en tillräckligt bra bild av var ubåtarna är, säger Liselotte Odgaard, senior säkerhetsanalytiker och Arktisexpert på den amerikanska tankesmedjan Hudson Institute.

Hon har märkt att Norra marinens ubåtar ger sig ut på allt fler uppdrag som sträcker sig långt från Kolahalvön. Hennes analys är att de förbereder sig för att slå ut telekablar, infrastruktur och kommunikationslinjer mellan Nordamerika och Europa.

– Det kan störa Nato, skapa förvirring och försena beslut, medan Ryssland bygger upp styrkor någon annanstans, till exempel i Europa, säger Liselotte Odgaard.

Därför är det viktigt att Nato motar in Norra marinen mot Kolahalvön, och ökar bevakningen av de ryska ubåtarna, menar Odgaard. För om de ubåtarna plötsligt börjar uppträda annorlunda – då kan något vara på gång.

– Om Ryssland skulle testa artikel 5 skulle det kunna hända i Östersjön. Men det skulle göras tillsammans med operationer i Arktis. De första tecknen kommer att synas där, säger Liselotte Odgaard.

Till exempel att ubåtar från Norra marinen lämnar havet utanför Kolahalvön för att utföra operationer mot Natoländer. Här har Sverige en roll i försvaret, menar Odgaard.

– Sverige är huvudaktören när det handlar om att hålla ute ryska styrkor, inklusive ubåtar, från Östersjön, säger hon.

Bedömare tror att säkerheten kring Arktis kommer att diskuteras vid toppmötet i Ankara. USA har ett särskilt intresse av ett stabilt Arktis, eftersom Norra marinens kärnvapen pekar mot Washington.

På JFC Norfolk vill viceamiralen James Morley att fler Natoländer ska skaffa sig förmågor så att de kan utföra uppdrag i Arktis.

– Det fungerar också som en drivkraft i den transatlantiska relationen, eftersom det som oroar nordamerikaner mest är hotet från norr. Strategiska förmågor från våra motståndare kommer ofta norrifrån, över polen, säger James Morley.