Teaterns innersta hemlighet: Gestaltningens förlorade konst

De flesta vet vad gestaltning är och förstår vad Stina Ekblad menar när hon i den pågående teaterdebatten beskriver sitt yrkeskunnande som någonting som inte efterfrågas längre, nämligen ”gestaltningsförmåga, textförståelse, språkkänsla, interpretation, diktion och hörbarhet” (DN 8/5).

Skolverket ger henne rätt och definierar gestaltning som ”färdigheter i att använda kroppen och rösten som sceniska uttrycksmedel plus förmåga att samarbeta i grupp och att samspela i gestaltning”.

Ett cirkelbevis, med andra ord. Gestaltning är ingenting annat än gestaltning; en förklaring som bokstavligen tycks röra sig i cirkel kring det fenomen som skulle beskrivas och klarläggas. Teaterns innersta hemlighet.

Det moderna medvetandet är splittrat – följaktligen även på scenen. Den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennig är mästaren på området

Även om begreppet gestaltning främst används om skådespelarens arbete på scenen – rollgestaltning – kan det lika gärna syfta på pjästolkningen eller den färdiga föreställningen. I dag allt svårare när den så kallade postdramatiska teatern säger sig dekonstruera begrepp som ”roll” och ”person”. Det moderna medvetandet är splittrat – följaktligen även på scenen. Den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennig är mästaren på området.

Det mest radikala exempel på postdramatisk teater jag upplevt var en italiensk Hamletmonolog med den danske prinsen inlåst i slottets vapenförråd, desperat och ivrigt sysselsatt med att avlossa skott och på andra sätt framkalla högljudda explosioner som fick festivalpubliken i Florens att hastigt söka sig mot nödutgångarna.

Långt från Laurence Olivier och Peter Stormare, det är sant. Men det är snarare en kvalitetsfråga än en estetisk bedömning. Det var fortfarande en skådespelare som stod där på den trånga scenen och lyckades skrämma publiken. Varför skulle detta inte lika gärna kunna heta gestaltning? Fast av ett annat slag?

Om jag saknar något i dagens debatt är det skådespelaren, som om han eller hon bara vore regissörens lydiga instrument, beredd att när som helst underkasta sig den senaste teorin på kursschemat. Någonting Horace Engdahl påminner om i en av sina tidiga essäer: ”Hur mycket Beckett än drömde om att befria sig från skådespelarna – en önskan man inte skall ta bokstavligt – var han som pjäsförfattare tvungen att ställa fram minst en kropp i minst ett rum” (”Beröringens ABC”, 1994).

Inte ens postdramatiken kan ta död på den kroppen.

Läs mer:

Kristina Lindquist: Förlåt men vilket år är det, Jonas Gardell?

Leif Zern: Befinner vi oss i ett undantagstillstånd eller en slutstation?