Sverigedemokraternas normalisering och den svenska migrationspolitiken

Vet ni vad jag drömmer om? Att ha samma tilltro till det inre livet som Bengt Ohlsson. Ack, en nåd att stilla bedja om. Nu har Benke alltså fått en feeling kring Sverigedemokraterna, och detta är på något sätt ett bevis för hur landet ligger. Omtumlad inser han inför höstens val att SD inte längre får honom att ”kallsvettas” (28/5). Grattis?

Förklaringen är enligt Ohlsson att maktens sötma har vattnat ur ”de beska brygder som stöter bort väljarna”, det vill säga att Sverigedemokraterna helt enkelt har mildrat sin politik i takt med att de växt och fått mer inflytande. Var och en som vänder blicken mot verkligheten snarare än inåt kan se att SD har förblivit sina rötter trogna, medan andra partier gått dem till mötes. Det här är en internationell tendens, och något som den nederländske statsvetaren Cas Mudde kallat för ytterhögerns fjärde våg. Det är också genom andra partier SD har fått makt, inte genom att själva växa okontrollerat – även om just deras femtedel av väljarkåren ofta framställs som ett slags mytologiskt väsen vars ”oro” förtjänar att tas på särskilt allvar.

Det är ”tiden själv” som normaliserat SD, skriver Bengt Ohlsson. Som om det rörde sig om ett naturfenomen snarare än att konservativa och liberala partier har fattat successiva och välkalkylerade beslut om att ge samtidens fascister inflytande – för rätt pris. I det svenska fallet ser ekvationen mer eller mindre ut så att högern får behålla välfärdskapitalismen mot att Jimmie Åkesson får kasta ut invandrare.

Här syns slopande av permanenta uppehållstillstånd – och det oerhörda förslaget om att redan utfärdade tillstånd ska kunna omvandlas till tillfälliga

Om något så har SD radikaliserats av makten. Det blir lätt så med etniska nationalister, att de höjda insatserna aldrig räcker. Om du säger stram invandring så säger de noll invandring och när vi nu snart är nere på noll så börjar jakten på människor som redan lever här. Efter chockhöjda återvandringsbidrag och en retorik där den högsta politiska makten om och om igen pekar ut invandrare som en belastning, följer utrensningens konkreta politik. Regeringens pliktskyldiga ”ventil” för tonårsutvisningar ändrar inte detta faktum. Här syns slopande av permanenta uppehållstillstånd. Här syns slopande av permanenta uppehållstillstånd – och det oerhörda förslaget om att redan utfärdade tillstånd ska kunna omvandlas till tillfälliga.

Nu skärps kraven för medborgarskap, med ambitionen att också kunna dra tillbaka redan fattade beslut. Inom kort väntas utvisningar till följd av gummibegreppet ”bristande vandel”, och det ska dessutom kunna fungera retroaktivt. ”Vakta tungan”, var som bekant rådet från regeringens utredare till landets utlänningar häromåret. Vagheten är central när Sverige snart får en villkorad yttrandefrihet.

”Attans, det blev inte diktatur med Tidö”, skrockar Expressens ledarsida (9/3). Problemet är bara att det går att ta repression och inhuman politik väldigt långt inom den formella demokratins ramar, så länge vanligt folk kan fortsätta leva på och sköta sitt. Bengt Ohlsson är inte rädd, och det är meningen. Han är inte rädd eftersom regeringens linje är att fjäska för sådana som han och jag – och hetsa mot andra. Eftersom uppdelningen är själva politiken.