Vi möts utanför socialkontoret på Kungsholmen i Stockholm. Cecilia är 52 år och har börjat arbeta heltid igen som socialsekreterare. Hon drar den mörka kavajen tätare om sig medan vi promenerar längs kanalen.
Stegen är lugna, stadiga. Men när hon börjar tala om sommaren 2023 förändras rösten. Vi stannar till. Hon för handen till de två små guldberlockerna runt halsen. Sönernas namn är ingraverade på framsidan. På baksidan står ”mamma” och ett litet hjärta.
– Jag lät göra dem den där sommaren, precis efter beskedet. Jag tänkte att mina pojkar skulle få dem som ett minne om jag inte längre fanns kvar, säger hon.
Det började med en ömhet i brösten. Något diffust, lätt att avfärda. Cecilia tänkte att det var hormonellt. På jobbet var det mycket, dagarna gick fort, och mammografitiden i maj bokades om. Bara tio dagar. Det var nära att hon sköt upp den igen, men hon gick.
Vid undersökningen reagerade hon på att personalen tog fler bilder än vanligt. Hon minns inte att någon sade något särskilt men sedan den dagen kände Cecilia en oro som följde med henne därifrån.
Några dagar senare låg brevet i brevlådan. Datumet var den 20 juni. Hennes yngsta son fyllde nio år samma dag.
– Jag minns att jag läste det på väg upp från gården för att hämta hans födelsedagstårta.
– Jag blev iskall. Det stod att bilderna visade otydligheter och att de behövde göra en ny utredning. Jag fick lägga all min kraft på att hålla ihop inför barnen och kalaset den dagen.
Sedan följde väntan. Nya undersökningar. Provtagningar. Och så, den 5 juli 2023, beskedet på Capio S:t Görans Bröstcentrum: tumören i hennes högra bröst var aggressiv och snabbväxande. Cancern hade redan spridit sig till lymfkörtlarna i armhålan.
– Jag bröt ihop totalt. Det kändes som att mattan rycktes undan under mina fötter. Jag drabbades av en fullständigt gastkramande dödsångest. Hur kunde det hända mig? Det fanns ingen ärftlighet i släkten. Alla kvinnor på min mammas sida har levt tills de blev 95.
Det som följde var ett drygt halvår av cellgifter, operation och 15 strålbehandlingar. Tiden fick en annan rytm. Dagarna ordnades efter behandlingar, telefonsamtal, provsvar och biverkningar. Innan cellgiftsbehandlingen började köpte Cecilia en trimmer. Hon lät sin yngsta son hjälpa henne att raka av håret.
– Jag ville involvera barnen och försöka avdramatisera situationen.
Under samma period hade ett nytt arbetssätt just börjat användas i sjukhusets verksamhet för bröstcancerscreening. Capio S:t Görans sjukhus är, enligt sjukhuset, det första i världen som i klinisk rutindrift har ersatt en av två granskande röntgenläkare med en AI-algoritm, artificiell intelligens.
Överläkaren och bröstradiologen Karin Dembrower har lett Screen Trust CAD-studien, som omfattar över 55 000 kvinnor i Stockholm.
– Vi radiologer tenderar att hålla med varandra och vi ser samma saker med våra ögon. Men vi vet inte vad vi inte ser och det är där AI-granskningen kompletterar oss. AI-algoritmen hittar andra typer av cancrar än vad det mänskliga ögat kan uppfatta, säger hon.
Enligt sjukhuset hittar Capio S:t Göran nu ca sju cancerfall per 1 000 undersökta kvinnor, jämfört med det nationella genomsnittet på fyra till fem. Framför allt upptäcks 50 procent fler invasiva cancrar, vilket påverkar behandlingen.
För Cecilia tog det tid att vänja sig vid tanken på att artificiell intelligens hade varit en del av vägen fram till hennes diagnos.
– Först var jag skeptisk när jag fick höra att AI var med och diagnostiserade min cancer. Men när jag fick veta att bilderna alltid granskas av minst en läkare också kändes det tryggt. Jag hoppas verkligen att AI blir ett skarpare verktyg. Tidig upptäckt är ju faktiskt skillnaden mellan liv och död.
Men när hon talar om tiden som sjuk är det inte i första hand tekniken hon återkommer till, utan människorna. Samma kontaktsjuksköterska genom hela processen. Samma två läkare. Ett direktnummer att ringa när oron blev för stor eller biverkningarna ohanterbara.
– De ringde alltid tillbaka inom en kvart om jag var orolig. Jag har vänner som har behandlats på andra sjukhus i regionen och deras vård har varit betydligt mer splittrad.
Karin Dembrower beskriver sjukhusets platta organisation som en viktig förklaring till att det har gått att föra in forskningen i den kliniska verksamheten på kort tid.
– Vi har ett kreativt, effektivt och positivt arbetsklimat med största fokus på patienten och vetenskap.
Hon visar också hur man har delat upp populationen i olika flöden så att de kvinnor som kommer för hälsoundersökning kommer till en del av sjukhuset avsedd endast för hälsoundersökning av brösten, medan de kvinnor som återkallas från screeningen, har symptom från brösten eller är under/efter behandling av bröstcancer kommer till en annan enhet.
– Att återkallas från hälsoundersökningen eller att uppleva symptom från brösten är ofta förknippat med stor oro.
Behandlingen försatte Cecilia direkt i klimakteriet. Den återfallsförebyggande behandlingen pågår fortfarande och biverkningarna är en del av vardagen.
– Det var som en käftsmäll. Jag brottas fortfarande med ledvärk, vallningar och torrhet varje dag och jag behöver mer tid för återhämtning än tidigare. Jag har fått jobba mycket med acceptans och jag är oerhört tacksam för att behandlingen finns.
– Jag har ännu inte fått någon formell ”friskstämpel”. Men vad de däremot kan säga är att jag nu räknas som cancerfri.
När hon ser tillbaka på tiden kring beskedet så är det barnen som hon pratar mest om. Under tiden som hon var sjuk slutade sönerna att bråka.
– De ville skona mig och bar på en tyst, tung oro. När mitt hår äntligen började växa ut igen och jag såg friskare ut kom det första vanliga syskontjafset på länge. Det var en helt underbar lättnad. Då visste jag att de inte längre var konstant rädda för att jag skulle försvinna.
I dag promenerar Cecilia mycket, går på yoga och försöker vara mer uppmärksam på och rädd om kroppen. Hon pratar inte om någon enkel väg tillbaka. Snarare om ett annat sätt att se på tillvaron.
– Synen på livet har ändrats. Jag kan aldrig slappna av längre. Det finns alltid i bakhuvudet att vad som helst kan hända närsomhelst utan förvarning. Illusionen att man har koll på tillvaron, den är borta.
Vardagen, säger hon, ser inte likadan ut längre. Den betyder mer.
– Medvetenheten om livets skörhet är för mig på något vis bitterljuv. Jag uppskattar vardagen på ett helt annat sätt nu. Jag är så otroligt tacksam för varje dag jag får vara med och uppleva mina barns tillvaro.
