Det är en mulen, regnig fredag i Reykjavik och Anne Carson har bett oss att möta henne på Mjölnir – ett boxningsgym i utkanten av staden.
Nästan exakt ett dygn efter att hon tillkännagavs som årets Nobelpristagare i litteratur glider poeten ut i receptionen i boxningshandskar.
Hon tar inte av sig dem.
– De får mig att känna mig som en annan person, säger hon och sätter sig vid ett av de rustika träborden. Tankarna ska förmodligen gå till en vikingasal. På väggen bakom oss hänger en stor affisch föreställande gymmets grundare: den kände isländske MMA-utövaren Gunnar Nelson.
Hur hamnade vi här egentligen?
Anne Carsons man, konstnären Thomas Currie, förklarar: Anne är på jakt efter ett gym där hon kan få träning anpassad efter sin parkinson. Nu är makarna på besök på Mjölnir. Anläggningen ligger bara någon kilometer från deras hus nere vid havet, så det vore en praktisk lösning.
Dessutom tycker Anne Carson om boxning. Det har hon gjort länge. Handskarna gör något med henne. Det är svårt att sätta fingret på vad.
– De får mig att känna mig aggressiv, säger hon, men rättar sig snabbt:
– Nej, inte aggressiv. Exakt. För att slå ett bra slag måste man träffa motståndaren på precis rätt ställe. Det räcker inte med ett ”pang”.
Du gillar att simma också. Simmar du i havet året om?
– Nej, men här på Island kan man alltid simma utomhus, i de varma källorna. Det är underbart. I Michigan simmar jag mest i den lokala YMCA-poolen.
Island får mig att tänka på musik. Lyssnar du på musik när du skriver?
– Nej, aldrig. Jag kommer aldrig ihåg att sätta på den.
Första gången Anne Carson och Thomas Currie besökte Island var 2008, när de medverkade i ett konstprojekt i den lilla orten Stykkishólmur på öns nordvästra kust. De drabbades av naturen, stillheten, människorna och vulkanerna som länge varit en del av Anne Carsons bildspråk. En tid senare köpte de en lägenhet i Reykjavik och nu är de isländska medborgare sedan ett par år tillbaka. Fast på somrarna lämnar de ön och horderna av turister, berättar Currie – då är de hellre i Ann Arbor i Michigan.
Anne Carson delar alltså sin tid mellan Island och USA, trots att hon ursprungligen kommer från Kanada. Hon föddes i Toronto 1950. Pappan var banktjänsteman, mamman hemmafru, och familjen flyttade ofta. Den unga Anne fann tröst hos litteraturen, i grekiskan och romanerna av Oscar Wilde, men tyckte inte om att skriva själv.
– Jag var inte intresserad av att skriva när jag var liten, minns hon. Att jag började med det var en slump. Jag ville inte bli författare. Jag ville bara rita bilder. Men så småningom började jag sätta rubriker på bilderna. Sedan blev rubrikerna längre. Till slut blev de till små föreläsningar. Och eftersom folk tyckte om dem så fortsatte jag med det.
Att hennes skrivande är slumpartat har hon varit inne på förut. I den första intervjun hon gjorde efter att hon presenterats som årets litteraturpristagare beskrev hon sitt författarskap som ”oavsiktligt”.
Jag ber henne att utveckla det. Hon svarar kort men kärnfullt, som på alla frågor. Boxningshandskarna förblir på. Ibland ler hon, ibland ser hon fundersam ut.
– Jag ville aldrig prata. Jag ville skapa bilder. Men folk... Hur ska jag uttrycka det här? Folk verkar behöva språk. De nöjer sig inte med en bild.
Skulle du nöja dig med en bild?
– Jag gjorde det när jag var sju år gammal. Men jag lärde mig att beundra språket som något i sig självt.
Efter universitetsstudier i antika språk – något som hon senare skulle bli professor i – debuterade Anne Carson 1986 med den tongivande essäboken ”Eros den bitterljuva”, en omarbetning av hennes avhandling från 1981. Med utgångspunkt i hur den grekiska poeten Sapfo beskriver kärlek som något bitterljuvt utforskar hon förhållandet mellan lust och smärta och hur kärlek uppstår i avståndet mellan de älskande.
I dag har hon gett ut ett stort antal texter om vitt skilda ämnen, i vitt skilda genrer som ofta smälter samman: poesi, essä, föreläsningar, performance, översättningar av antika dikter och dramer, en personlig elegi över en död bror.
Till hennes mer kända böcker hör diktsamlingen ”Makens skönhet. En fiktiv essä i 29 tangos” (2001, på svenska 2012) och ”Röd självbiografi” (1998, på svenska 2009) – en versroman där Anne Carson utgår från Stesichoros dikt om myten om Herakles men föreställer sig hjälten och monstret han ska döda, Geryon, som ett toxiskt samtida kärlekspar.
Hon arbetar ofta så: låter myternas huvudpersoner eller historiska skeenden och människor kliva fram i nya, oväntade och modernare sammanhang. Marilyn Monroe i Troja. Lazarus med en filmkamera. Det kan verka fel, desorienterande, motsägelsefullt – och det är meningen.
I en essä med titeln ”Essä om det jag tänker på mest”, från textsamlingen ”Lediga män” (2000, på svenska 2020), skriver hon att misstag möjliggör det oväntade. I en intervju med Paris Review parafraserar hon Simone Weil när hon säger att motsägelser är en nyttig mental process som frigör sinnet.
Och i sin senaste bok ”Fel Norma”, utgiven på engelska 2024 och på svenska helt nyligen, är det mycket som är skevt.
– Jag och Currie brukade hålla i en universitetskurs som hette ”Ego circus”, berättar Anne Carson när jag frågar varför hon fascineras av att göra just ”fel”.
– Där uppmanade vi studenterna att leta efter ställen i sina texter där det går fel och sedan använda det för att öppna något som de annars inte hade kommit åt. Jag tror att det är vad jag gjort i mitt eget arbete.
Hon återkommer till felandet, men också till det oavsiktliga. När hon börjar skriva har hon sällan, om någonsin, en tydlig plan. Hon har beskrivit det som att allt hon gör är att sätta en markering på ett papper och se vilken situation som uppstår. Sagt att skapandet är som att få syn på en räv på sin bakgård och följa efter den.
Flera av texterna i ”Fel Norma”, vars omslag pryds av en räv som Anne Carson själv ritat, verkar ha uppstått precis så. Men i boken finns också en politisk ådra som inte bara är en slump.
Du skriver bland annat om flyktingars öden. Varför?
– Jag antar att jag tycker att en konstnär bör ta ansvar för den värld hen lever i. Jag har inte tillräckligt bred kunskap om världspolitik eller politisk teori för att kunna säga något särskilt meningsfullt om att världen är i ett sådant kaos, men det är bra att ändå ta fasta på problemet, och dra in läsarna i det.
Pushnotiserna på våra mobiltelefoner har precis berättat för oss att juristen Navi Pillay, känd för sitt arbete med internationell rätt och tidigare ordförande för den panel som pekat ut Israel som ansvarigt för folkmord, tilldelats Nobels fredspris 2026.
– Det är ett exempel på något som förtjänar att uppmärksammas och betonas, säger Anne Carson. Om jag kan göra det, till exempel i en dikt, skulle det kanske vara bra för världen.
I en intervju med Review of Iceland från 2022 konstaterar hon att hon egentligen inte är särskilt teoretisk av sig – hon kan inte förstå saker genom att titta på dem utifrån, hon måste förstå dem inifrån.
Men hur tar man sig till insidan?
– Med viljestyrka. Man fortsätter helt enkelt att tänka tills man tar sig förbi de yttre lagren. Det är som att försöka sjunka till botten av poolen av ren vilja, vilket inte är lätt. Jag menar, folk tror att bara man hoppar i så sjunker man, men så är det inte. Man hoppar i och så flyter man. Det är svårt att vara konstsimmare. Är du konstsimmare?
Nej, jag tror att jag är ganska dålig på att simma.
– Okej. Att ta sig ner till botten är hur som helst en av de svåraste sakerna. Både när det gäller simning och tänkande.
Ibland beskrivs du också som en rolig författare. I dina texter finns uppenbarligen ett slags subtil humor. Är du rolig?
– Haha. Nej. Jag skulle vilja vara rolig, jag tror att det hjälper folk. Men det är inget man kan sträva efter att vara. Det finns inget värre än ett genomtänkt skämt. Det är det där med det oavsiktliga igen. Oavsiktlig humor är så mycket bättre.
Du har sagt att du inte hade varit poet i ett annat liv, eftersom du inte är poet i det liv du lever nu. Hur skulle du själv beskriva det du ägnar dig åt?
– Det grekiska ordet för det är poiesis och betyder ”att göra”.
Du gör ord, snarare än skriver dem?
– Jag gör saker. Ibland är det teckningar.
Är det viktigt för dig att fortsätta göra?
– Ja, det är så jag lever i världen.
Valet av Anne Carson som Nobelpristagare var väntat, eftersom hennes namn funnits med i spekulationerna i åratal. Men det kan också ses som ett passande tecken i tiden. De senaste åren har populära författare som Madeleine Miller och Stephen Fry ägnat sig åt varianter på det som Carson varit upptagen med sedan 80-talet: gjutit nytt liv i de grekiska myterna, genom omtolkningar och fantasier kring karaktärer och händelser. När stjärnregissören Christopher Nolans filmatisering av Homeros ”Odysséen” hade biopremiär i somras gavs intresset för myterna ännu en injektion.
Anne Carson har sett filmen. Hon tycker inte om den.
Vill du ge mig en kort filmrecension?
– Nej, det vore grymt.
Vi går vidare. Du är årets Nobelpristagare i litteratur. Hur får det dig att känna?
– Konstig. Det enda jag skrev i min dagbok i går var: ”Jag fick Nobelpriset. Konstig dag.” Det är allt jag har att säga om känslan.
Anne Carson har sagt att hon och maken har planer på att skänka bort prissumman på 11 miljoner kronor. De har ännu inte bestämt till vem eller vad.
– Det är svårt. Att bestämma, att dela upp, säger hon.
Kommer du att åka till Stockholm för prisceremonin i december?
– De har inte berättat någonting för mig om det, när det ska vara eller så. Vi har en massa andra saker som vi måste göra i december, så vi får väl se.
