På mark som tidigare användes för att odla potatis reser sig gigantiska gråa betongbyggklossar utanför staden som länge varit ett bakvatten. Boskap, får och potatisodlingarna var Ulanqabs kännetecken – tills allt började handla om AI.
I dag syns lyftkranar överallt. Cui Hong ser dem när han vallar sina kor, Gao när hon serverar lunch till byggarbetare på sin enkla uterestaurang vid en väg mellan serverhallarna.
Byggboom råder på dessa vidder i den autonoma regionen Inre Mongoliet 30 mil väster om Peking. Kina gör nu det landet gör bäst: bygger infrastruktur – för att börja knappa in på USA i antalet datacenteranläggningar.
Det här är en del av Kina som har beräknats förfoga över världens största lokala överkapacitet på elektricitet. Kina producerar i dag 2,5 gånger så mycket elektricitet som USA. Ett överflöd av billig grön energi, vindkraft och solkraft är landets fördel i AI-racet.
Den stora nackdelen är avsaknaden av de bästa amerikanska halvledarna, som USA begränsar exporten av. Det är den enskilt viktigaste faktorn för att utveckla AI, men det försöker Kina nu kompensera för genom att bygga infrastruktur och skynda på framställningen av egna avancerade chip.
Hittills har avtal om 109 datacenter tecknats i Ulanqab. Några serverhallar står redan klara. I många pågår arbete. På fasaderna står namnen på Kinas största techjättar: "Huawei", "Tencent", "Deepseek" och många fler.
Detta är ett av Asiens snabbast växande centrum för data och AI, enligt en rapport från den internationella investmentbanken Goldman Sachs.
I juni hade staden skrivit avtal med datacenter som omfattade en framtida kapacitet på 12,5 gigawatt. Det är en siffra som får experter att baxna.
Zhang Peng, en byggarbetare från en provins söderut, vet inte hur siffrorna ska tolkas, men han litar på vad han ser med egna ögon.
– Det här kommer att bli fantastiskt när det blir klart, säger han under en paus i arbetet.
För en månad sedan tog han bilen till Ulanqab och fick jobb direkt. Han har gjort till sin livsstil att resa runt mellan platser där efterfrågan på byggarbetare är som störst. Först var det lägenheter, sedan kom fastighetskrisen, och nu är det datacenter som byggs i rasande fart på olika platser i landet.
På vägarna mellan serverhallarna i Ulanqab står bilar parkerade med registreringsskyltar från många provinser. Det skvallrar om hur vanligt det har blivit att Kinas byggarbetare numera tar bilen dit där jobben finns.
– Det är bekvämt att kunna köra själv här när man inte jobbar övertid och är ledig. Och så gillar jag att sitta i bilen och vila när jag har lunchrast.
Zhang Peng är nöjd med sin lön på motsvarande 15 000 kronor i månaden. Tusentals människor, bofasta och tillresta, har ryckts med i ruschen runt dataanläggningarna.
Gao, driver enklast möjliga restaurang med sin man. De serverar lunch till byggarbetarna från stora tråg vid sidan av en väg: kyckling, fläskkött och obegränsat med grönsaker, och naturligtvis – potatis.
Möblemanget består av låga pallar och träskivor som de lagt som bordsskivor mellan plastbackar. När lunchrusningen är över plockar de in allt i sin skåpbil och åker för att köpa ingredienserna till morgondagens lunch.
– I morgon bitti stiger vi upp tidigt och börjar laga maten. Vi tar bara 12 yuan för en lunch (18 kronor). Det är det stora antalet matgäster som gör att det här fungerar bättre än när vi hade en restaurang, säger hon.
Förvandlingen är total i Ulanqab. I generationer hämmades jordbruket av det bistra klimatet. Kalla vintrar och knapp nederbörd gjorde odlingssäsongen kort. Staden uppmärksammades en gång i en kampanj för att lindra fattigdom i Kina, enligt statliga kinesiska medier.
På den tiden trängde de kalla kraftiga vindarna på stäppen också genom ben och märg på invånarna, precis som i dag, men då blåste de förbi utan att tas tillvara. Nu snurrar stora parker av vindkraftverk i närheten.
I juni hade Inre Mongoliet vindkraftverk som om de används för fullt kan alstra 117 gigawatt, den största kapaciteten i Kina. Här finns stora parker av solpaneler och enorma resurser av kol. Mycket av energin har inte använts. Det ska datacentren snart ändra på.
Ledningen i Peking har i år uppmanat till en samordnad utveckling av datakapacitet och elektricitet för att snabba på utbyggnaden av infrastrukturen som behövs för AI.
Datacentren i Ulanqab har tillgång till elektricitet som tillhör landets billigaste och betalar runt motsvarande 50 öre per kilowattimme, enligt Zhao Gang, en expert på AI-ekonomi och grundare av konsultbolaget Saizhi. Detta jämfört med det dubbla priset i Peking.
– Den som producerar billig, grön energi uthålligt är också den som kommer att behärska storskalig AI-träning bäst, lyder hans slutsats.
En annan fördel är det kalla klimatet på orten. När elen används till datorer i serverhallar bildas värme som bieffekt, som måste avlägsnas. I Ulanqab sker kylningen under stora delar av året på naturlig väg med hjälp av vindarna utanför knuten, i stället för med system som drar onödig energi. Årsmedeltemperaturen är 4,3 grader.
För tio år sedan började fiberoptiska kablar installeras mellan Ulanqab och Peking, vilket gjorde överföringen av data snabbare. Det och den relativa närheten till huvudstaden är ytterligare fördelar.
När Pekingbor ställer frågor för att få AI-svar är allt nu upplagt för att anläggningarna i Ulanqab ska bidra till svaren.
Det börjar med vindarna över stäppen. De sätter fart på vindkraftverken, som genererar elektricitet, som driver datorerna, som ser till att AI-svaret dyker upp på en skärm.
Boskapsuppfödaren Cui Hong skakar på huvudet. Han vallar sina kor på ett fält nära platsen där ett företag inom förnybar energi bygger en enorm anläggning.
AI har han aldrig använt. Inte internet heller.
– Jag vet inte vad det är för nytta med allt det här? säger han. Det är ingen härifrån som får jobb. Byggarbetarna kommer från andra provinser. Och för att bli anställd när allt är klart måste man ha utbildning.
I USA protesterar folk mot serverhallarna. I Kina vet invånare att det är lönlöst att demonstrera mot myndigheternas beslut. Så när Kina bygger ut brukar det ske på bekostnad av boende som Cui Hong, vilka tvingas flytta från sina byar.
– Men jag bor kvar, de bygger där det låg potatisåkrar, inte där vi har våra hus, säger han.
