Sama al-Harazin, 14, har fört dagbok sedan lågstadiet. I ett anteckningsblock med lås på – ingen får tjuvläsa – har hon fångat sin vardag och sina tankar om framtiden. Men med kriget tar en annan verklighet allt större plats på sidorna.
I dag använder hon dagboken för att hantera rädsla, sorg och hemlöshet. På sidorna skildrar hon livet på flykt, de långa köerna till vattenutdelningen och soppköken i stadsdelen Saraya, och hur vägen till skolan gör henne trött.
– När jag blir rädd flyr jag till skrivandet. Livet känns då lättare, och rädslan släpper efter hand, säger hon.
Sama går i nian på den statliga al-Nahda-skolan. Hon tränar karate och har brunt bälte. Hennes mamma dödades i kriget 2014 när Sama var två år gammal. Storasystern Nasma, 28, som varit med och uppfostrat henne, säger att dagboksskrivandet ligger i släkten: pappan förde själv dagbok.
– Förlusten och kriget verkar ha fått Sama att mogna för tidigt. Hon bär ett tungt ansvar i en familj med tolv personer, säger systern.
Familjens lägenhet i stadsdelen Shujaiya har förstörts. Samas tidigare dagböcker har försvunnit i rasmassorna.
Hon tillåter sin syster att skicka bilder ur dagboken till DN.
I en anteckning som hon gjorde under hungerkrisen i Gaza hösten 2025 skriver hon om sin pappa, som skadats allvarligt och vårdades på sjukhus:
”Hungern blev värre. Min pappa skadades svårt och blev kvar på sjukhuset ett tag. Då blev jag rädd att förlora honom, som jag förlorade min mamma i kriget 2014. Jag hade inte ens fyllt två år. Jag var ledsen varje kväll och grät för min pappa. Jag saknar min mamma. Jag brukade besöka hennes grav varje vecka”.
Även Nada al-Nahhal, 15, skriver för att bevara minnet av det som sker. Hon går i tionde klass och bor nu som internflykting i stadsdelen Sabra i Gaza stad.
Hon började skriva dagbok i fyran. Då kretsade texterna främst runt vardag, känslor och rena fantasier. Tidigare krig i Gaza fick begränsat utrymme, säger hon, eftersom de tog slut efter några dagar.
– Mina dagböcker ser helt annorlunda ut nu. Nya ord har kommit in i mitt språk: ”flykt”, ”svält”, ”presenningar” och ”quadcopter”, säger hon.
Under åren fyllde hon mellan 50 och 100 skrivböcker. Bara nio kunde räddas ur rasmassorna när familjens hem i Sheikh Radwan i Gaza stad förstördes.
En del av dagboksanteckningarna har hon bearbetat till en roman. På sin födelsedag fick hon ett tryckt exemplar av sin moster Maysara Shaaban, som är journalist.
Ur texten ”Den uppskjutna döden här” läser hon högt för DN:
”Det kom dagar då jag grät så mycket över huset att tårarna tog slut och mitt ansikte blev som marken efter bombningarna, fullt av små sprickor. Min pappa sade: ’Vi börjar om, vi bygger ett nytt hem.’ Det var inget hus av sten utan av blåvita presenningar. Varje kväll såg jag honom med hammaren i handen, som om han bar sitt hjärta. Han slog i spikarna och försökte övertyga presenningarna om att de var väggar, och sig själv om att vi mådde bra”.
När vapenvilan inleddes den 9 oktober 2025:
”Till slut utlystes vapenvilan. Men när den kom var det inte fred som först fick våra hjärtan att slå snabbare. Utan rädsla. Allt började natten till den 9 oktober 2025. Det var kolsvart ute, men hoppet var en liten låga som fladdrade mellan oss.
Till slut somnade jag efter att ha tänkt länge. Jag vaknade tidigt på morgonen. Till slut nådde nyheten pappa: vårt hus hade jämnats med marken”.
Om återkomsten till det raserade hemmet skriver hon:
”Vi stod länge framför platsen som en gång varit vårt hem. Vi fann ingenting, bara ruiner. Ruiner som liknade våra bleka hjärtan”.
Parallellt med skolan arbetar Nada nu på en berättelse om den fängslade överläkaren Hussam Abu Safiya, den tidigare chefen för Kamal Adwan-sjukhuset i norra Gaza. Bilderna på honom när han i slutet av 2024 överlämnade sig till den israeliska militären, klädd i vit läkarrock, spreds över världen.
Hon målar också och uttrycker kritik både mot omvärlden och mot Gazabor som utnyttjar de drabbade.
För Nada är skrivandet både en flykt och ett vittnesmål.
– Jag skriver både för att fly till en annan värld och för att dokumentera. Vi dör två gånger om händelserna glöms bort, säger Nada och utvecklar:
– Kriget angriper inte bara kropparna utan också minnet. Om vi inte dokumenterar blir det ytterligare en död för offren.
