Det började pyra för över 30 år sedan, har blossat upp med ojämna mellanrum och denna höst tagit fyr på allvar: kritiken mot Statens fastighetsverks marknadshyror som hotar att ta död på statliga museer. Läget är nu akut för Östasiatiska museet, Medelhavsmuseet och Armémuseum i Stockholm. Dansmuseet har redan tvingats lämna två centrala lokaler och varit hemlösa i nära två år.
Seminariet "Hoten mot våra museer" i förra veckan, arrangerat av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse, samlade en stor skara museivänner i Östasiatiska museets hörsal (tillgängligt på Axess television). Flera ledande befattningshavare var inbjudna, som kulturministern och statssekreteraren på Kulturdepartementet och ansvariga på fastighetsverket, liksom överintendenterna för Världskulturmuseerna och Statens museer för maritim–, transport och försvarshistoria.
Ingen kom.
En representant för tankesmedjan Timbro var helt ensam i sitt försvar av nyliberala idéer om marknadshyror för alla.
Själv har jag i flera decennier rapporterat om hur museerna blöder och hyrorna slukar en allt större del av budgeten, vilket lett till uppsägningar av sakkunniga och stadigt minskade resurser till verksamheterna. Allt fler har allt mer frustrerat påtalat problemen i media. En offentlig avbön har till och med levererats av liberalen Olle Wästberg, statssekreterare i Finansdepartementet 1991–92, om att det då nya systemet för Statens fastighetsverks hyressättning "med åren perverterats in i ett marknadstänkande som inte var avsikten för museerna" (SvD 27/12 2016).
Inget har förändrats.
Bara marginellt – för en handfull konst- och kulturinstitutioner. Nationalmuseum har nyligen fått så kallad intäktsjusterad hyra, men oklart ännu om den blir substantiellt lägre.
Denna höst har dock Riksdagens kulturutskott vaknat, kallat Statens fastighetsverk till ett möte och SD föreslagit att regeringen ska utreda systemet med de skenande hyrorna (vilka även är ett jätteproblem för landets lärosäten). Kanske för att det folkliga missnöjet exploderat på sociala medier, där flera grupper bildats för att protestera mot museistängningar. "Rädda Medeltidsmuseet" organiserade även en demonstration mot att Riksdagsförvaltningen sagt upp Medeltidsmuseet från skräddarsydda lokaler med fornlämningar på Helgeandsholmen.
Efter tre år står detta museum fortfarande på gatan, då utlovade lokaler i Börshuset blir lediga först när Nobel center får ett nytt hus på Stadsgårdskajen.
Ingen lösning i sikte på många år.
På onsdagens seminarium blev det rungande applåder när Lars Anders Johansson, styrelseledamot i Svenska byggnadsvårdsföreningen, torgförde att Regeringskansliet istället kan flytta ut i förorterna.
Dansmuseet har långt om länge hittat tillfälliga lokaler – fast en bra bit utanför city, i Hagalund i Solna (där en ny museibyggnad kan stå klar först 2029).
För museer och andra kulturinstitutioner handlar problematiken både om skyhöga marknadshyror, som även drivit på samlokaliseringar, och allmän konkurrens om attraktiva lägen i innerstaden. Riksdagsförvaltningen har nu också kört ut Wetterling gallery efter 42 år i samma lokal i Kungsträdgården och rykten florerar om att Regeringskansliet suktar efter Medelhavsmuseets pampiga lokaler vid Gustav Adolfs torg.
På onsdagens seminarium blev det rungande applåder när Lars Anders Johansson, styrelseledamot i Svenska byggnadsvårdsföreningen, torgförde att Regeringskansliet istället kan flytta ut i förorterna. En levande stad är nämligen beroende av publika verksamheter centralt, där flest invånare och även turister rör sig.
I fallet Östasiatiska museet, Medelhavsmuseet och Armémuseum påtalades även vinsten med deras verksamheter i kulturhistoriska byggnader – därmed öppna för allmänheten.
Seminariets fyra talare bidrog alla till att ge bakgrund och ny fakta i frågan om vilka värden som står på spel. Olle Granath, tidigare chef för Moderna museet och Nationalmuseum, ägnade sin tid åt museisammanslagningar. Särskilt den länge kritiserade myndigheten Världskulturmuseerna, med säte i Göteborg, som nyligen för tredje gången på tio år förordat att stänga ner Östasiatiska och Medelhavsmuseet i nuvarande lokaler och samlokalisera dem med Etnografiska museet på Djurgården. Detta efter att Statens fastighetsverk aviserat en hyreshöjning på 57 procent för Etnografiska.
Men myndigheten i sig, där även Världskulturmuseet i Göteborg ingår, är en konstruktion som aldrig fungerat – från start på 90-talet kallad en "etnografisk pyttipanna", nu av Granath en "museal bouillabaisse". En blandning av etnografiska, konst- och arkeologiska museer, med högst olika kulturer och språk. Dessutom i två städer med 50 mils mellanrum.
Granath påminde även om utredningen "Leka marknad" år 2000. Här framhölls det vansinniga i att kulturinstitutioner som förvaltar vårt kulturarv hyressätts på samma sätt som kommersiella bilhandlare eller hotell, när dessutom en del museer är byggda särskilt för sina verksamheter, så kallade ändamålsfastigheter. Granath kritiserade även fastighetsverkets överhyror, som "med stor råge" överträffar avkastningskravet (förra året med 700 miljoner).
Världskulturmuseernas överintendent Britta Söderqvist hade en giltig ursäkt till att tacka nej till seminariet, hon var i Lagos för repatriering av Etnografiska museets Beninbronser. Men hur kan både hon och förra överintendenten så ensidigt prioritera Göteborgsmuseet, sämst fungerande enligt många med mig, och som enligt utredningen för tio år sedan ensamt slukade 42 procent av myndighetens budget? Detta på bekostnad av tre anrika men påtagligt nedvärderade museer i Stockholm.
Läs mer: Utredningen om museerna är ett hastverk
Jag misstänker att det beror på att myndigheten är toppstyrd, i enlighet med New public management, och har avskaffat sakkunniga museichefer som kan kämpa för sina enheter. Illa är också att förhandlingar om personalnedskärningar startat innan det fattats beslut om museernas framtid.
Enligt Magasin K (21/10) ska två Asienintendenter bort och all konstvetenskaplig kompetens bortprioriteras. Detta dessutom i ett politiskt limbo, innan vi fått en ny regering och kulturminister som förhoppningsvis sätter ner foten.
Forskaren Jan Romgard redogjorde på seminariet för Östasiatiska museets hundraåriga historia, baserat på berömda forskningssamarbeten och donationer från främst Kinakommittén och Gustaf VI Adolf. Frågan är om det ens är lagligt att lägga ner ett museum som detta.
Ingen vill dock kalla det stängning.
Samlokalisering låter bättre. Men i praktiken hotas museernas inbördes särart, och de världsunika samlingarna att trängas ihop och bli mindre tillgängliga. Om Östasiatiska museet förlorar sina egna lokaler och sin identitet kan följden bli minskade kunskaper om världens folkrikaste nation.
Museichefen Karin Sidén redogjorde i sin tur för "Hur Waldemarsudde lyckades ta sig ur Statens fastighetsverks bestånd". Hon kallade det en "houdiniaffär", med hjälp av en stiftelsejurist som nagelfor Prins Eugens testamente. Prinsen donerade hela egendomen och all konst till svenska folket, vilket möjliggjorde omvandlingen av Waldemarsudde till en stiftelse 2015, som 2017 även blev fri från Nationalmuseum som överhuvud.
Efter att ha sluppit en orimlig marknadshyra har museets kostnader sänkts med 50 procent och kärnverksamheten stärkts betydligt. Likaså för Thielska galleriet, efter att stiftelsen med hjälp av en hemlig donator kunde friköpa museibyggnaden 2021.
Just stiftelseformen är klart fördelaktig för museer i Finland, som endast betalar drifts- eller självkostnadshyra, precis som i Norge. I Danmark betalar de statliga museerna ingen hyra alls, då det anses skapa en rundgång av statliga medel. Men i Sverige ger staten museerna med ena handen och tar tillbaka det mesta med andra handen.
Karin Sidén sitter även i Vitterhetsakademiens arbetsgrupp som med en skrivelse till Finansdepartmentet vill sätta stopp för hyresnivåer som skadar museernas uppdrag. Såväl marknadshyror för kulturverksamhet som Statens fastighetsverks övervinster, som växer då avkastningskravet är baserat på myndighetens eget kapital.
För mig är det skandal att sotdöden hotar viktiga museer i ett så rikt land som Sverige
De statliga museerna har i uppdrag att samla och vårda kulturarvet, bidra till samhällets utveckling genom att främja kunskap, kulturupplevelser för alla och fri åsiktsbildning, samt bedriva eller underlätta vetenskaplig forskning. Samtidigt vittnar 9 av 10 respondenter i fackförbundet DIK:s undersökning 2025 om att de saknar tillräckliga resurser för att leva upp till sina uppdrag.
För mig är det skandal att sotdöden hotar viktiga museer i ett så rikt land som Sverige, särskilt som behovet av fler påtalats i decennier. Vi saknar ett designmuseum, ett fotomuseum, ett modemuseum och ett centralt museum för vår unika glaskonst. Lägg till det att en publik institution för vår största konststjärna i världen, Hilma af Klint, står skrivet i stjärnorna.
Läs mer:
Utredningen om museerna ett hastverk
30 års kris på Världskulturmuseerna måste lösas med vett och sans
