”Kan man inte få en liten kvart bara när han håller käften?”
Det är en underbar rad på Lars Winnerbäcks nya skiva, den som handlar om hur USA:s president tvingar oss alla att leva under det fårskallarnas fyrverkeri som han varje dag avfyrar.
Snart kanske man kan få den där kvarten.
Tanken slog mig, i all enkelhet, under ett besök på biblioteket i Jakobsberg utanför Stockholm, en av de platser där demokratin varje dag förverkligas. Det var i onsdags, exakt samma veckodag och datum som den där dagen för två år sedan då Donald Trump hade sopat hem en jordskredsseger i det amerikanska presidentvalet. Då befann jag mig på ett annat av Sveriges många fina bibliotek, det i Hedemora. Det var en dag lika lacksvart som en novemberkväll i södra Bergslagen.
Hade någon då sagt att vänta, vänta bara, om två år kommer den nyvalde presidentens fanatiska politiska rörelse att ligga i grus och aska
Hade någon denna kväll sagt att vänta, vänta bara, om två år kommer den segerrusige presidentens politiska rörelse att ligga i grus och aska, en massiv präriebrand av vrede kommer att ha svept över USA och förpassat hans era till historien. Hade någon denna dag sagt detta, hade vederbörande betraktats som förryckt. I dag är det precis det som har hänt.
Men vad visar denna tidsmaskinella exercis, egentligen?
För det första att samhällsutveckling ofta är exponentiell. Den sker många gånger i skred eller kaskader, inte längs en fastlagd linje. Plötsligt uppstår ett oförutsägbart ögonblick, en ”social tipping point”, som får regimer och system som tidigare tett sig ointagliga att falla. Och i samma stund som de faller framstår det som otänkbart att de över huvud taget har existerat.
För det andra att auktoritära regimer inte faller av sig själva. Historien om omvälvande samhällsförändringar visar att de ofta inleds med små grupper som från början ter sig löjeväckande i förhållande till storleken i det system de utmanar – det gäller kampen mot slaveriet i USA, mot apartheid i Sydafrika eller för mänskliga rättigheter i kommunistdiktaturernas Östeuropa.
Också i Trumps USA fanns det, den där dagen för två år sedan, människor som visste detta. De visste att framtiden inte var inställd bara för att Donald Trump utropat sig till kejsare för världens viktigaste demokrati. De visste att alla auktoritära rörelser föder motrörelser och att motståndet ofta måste inledas från en till synes hopplös position.
Dessa människor behöll förmågan att varje dag häpna över det de såg hända. Många av dem gick ut på gatorna för att demonstrera. Andra bestämde sig, i sitt dagliga värv, för att försvara samhällets institutioner. Journalisterna insisterade på att rapportera. Domarna insisterade på att döma. Universitetslärarna insisterade på att forska och undervisa.
”Varför gör ingen motstånd?” frågades det ofta utomlands under de första mardrömslika månaderna av Trumps andra presidentperiod. Det var just det de gjorde. I själva verket, visar forskningen, ökade det folkliga motståndet mot Donald Trumps regim jämfört med hans första presidentperiod 2017, både vad gäller antalet offentliga protestaktioner och antalet deltagare.
Och ju fler som gick ut på gatorna, desto fler osäkra vågade ansluta sig. Forskningen pekar också på att ingen rörelse som har samlat ett aktivt och bestående stöd av så lite som 3,5 procent av befolkningen har misslyckats.
Medborgerligt motstånd är en både enkel och komplicerad process. Enkel för att det alltid fungerar. Komplicerad för att man inte alltid ser hur det går till
Den amerikanska författaren Rebecca Solnit underströk i sin bok ”No straight road takes you there” förra året det långsiktiga i dessa processer. Medborgerligt motstånd, poängterar hon, är en både enkel och komplicerad process. Enkel för att det alltid fungerar. Komplicerad för att man inte alltid ser hur det går till.
”Jag har hört varianter av ’ingen bryr sig’, ’ingen gör något’ och ’det ledde inte till något’ under hela mitt liv som aktivist”, skriver Rebecca Solnit. Reaktionerna, menar hon, är ibland ett tecken på att personen som uttalar sig inte tittar ordentligt, och ibland inte känner igen effekter som inte är omedelbara, uppenbara eller mätbara. Ur denna falska beskrivning föds sedan den medborgerliga uppgivenhet som är de auktoritära rörelsernas mål och mening.
I själva verket finns motståndet alltid där, även om det inte är omedelbart urskiljbart för blotta ögat. Förändring kan komma snabbt när den vuxit länge under ytan.
Kanske ser vi det nu. I den till synes mirakulösa vändningen i presidentvalet i Brasilien, som framför allt åstadkoms av en generation unga människor. Gen Z-protesterna över världen är, som Samuel Levander skrev i en fin text i veckan, ännu ett bevis på att det helt oförutsägbara kan inträffa, så länge människor bevarar tron på sin egen agens och slutar rycka på axlarna. I USA röstade 70 procent av väljarna under 30 på Demokraterna. När som helst kan himlen öppna sig.
En president startar ett idiotiskt krig i Iran, priserna går upp i Iowa och folk blir förbannade. Till slut får alla koka i sin egen soppa
Det var just denna mekanism som triumferade i USA i veckan. Resultatet i mellanårsvalet var i grunden en seger för den civilisatoriska princip som alla demokratiska samhällen vilar på: den att våra handlingar får konsekvenser.
Trumpismen har försökt rikta ett grundskott mot denna princip. Dess budskap: Gör vad du vill! Bejaka dina lägsta instinkter! Ingen kommer ändå att bry sig! Konsekvensen, om människor inte hade gjort motstånd, skulle ha blivit ett samhälle där medborgarna tappat tron på att någonting betyder något över huvud taget. Det vill säga precis ett sådant samhälle tyranner och teknikbaroner önskar sig: de likgiltigas republik, befolkad av cyniska eller uppgivna nihilister.
Veckans val visade att den civilisatoriska principen alltjämt lever. En president startar ett idiotiskt krig i Iran, priserna går upp i Iowa och folk blir förbannade. Till slut får alla koka i sin egen soppa. När medborgarna bestämt sig för att hålla demokratin vid liv finns inget som kan slå den principen.
En luguber lärdom kvarstår emellertid. Lika lite som vi för två år sedan kunde förutse var vi skulle befinna oss i dag, lika lite kan vi i dag förutse var vi kommer befinna oss om två år.
Det som hände kan hända på nytt. Käften kan börja gå igen. Och igen och igen och igen.
