Centerpartiets röda linje mot Vänsterpartiet ifrågasätts

I söndagens Agenda frågade SVT:s programledare upprepade gånger Elisabeth Thand Ringqvist (C) om varför hon vill upprätthålla en röd linje mot Vänsterpartiets medverkan i en ny regering. Oavsett hur frågan ställdes blev svaret att det beror på det stora avståndet mellan C och V i olika sakfrågor. Men programledaren missade att hon inte alls tog upp Vänsterpartiets regeringsduglighet eller kommunistiska rötter, skäl som hennes parti tidigare anfört.

Men om Centerns röda linje bara bottnar i skillnader i synen på olika sakfrågor är avståndet mellan de båda partierna exakt lika stort oavsett om man tar utgångspunkt i det ena eller andra partiet. Att Vänsterpartiet accepterar att sitta i samma regering som Centern beror på att man ser en borgerligt influerad röd-grön regering som ett mindre dåligt alternativ än fortsatt Tidöstyre. Centerpartiet betraktar V som lika skadligt som SD men får inte stöd för en regeringsbildning som håller båda partierna borta från regeringsmakten. Därför måste Centern välja sida.

Dessutom är skillnaden mellan Centerpartiet och Miljöpartiet i vissa sakfrågor lika stor som mellan C och V, men ändå accepterar partierna varandra. Notabelt är också att dagens vänsterparti i många avseenden liknar den socialdemokrati som Centerpartiet för några årtionden sedan kunde samverka med.

Den bästa och troligen enda vägen framåt blir att hålla frågan om vilka som ska ingå i regeringen öppen till dess de fyra partierna förhandlat fram ett regeringsprogram och en budget. Det måste de ändå göra oavsett vilka som ska bli statsråd.

I en sådan förhandling vet vänsterpartisterna att de inte kan få stöd från vare sig Centerpartiet eller Socialdemokraterna för särskilt långtgående vänsterinriktade krav. Det blir det pris som partiet får betala för att för första gången ta steget från maktlöst stödparti till regeringsparti.

Det är också uppenbart att Vänsterpartiet kommer att hållas borta från de tyngsta statsrådsposterna och knappast ens kan räkna med att få tillsätta någon departementschef. Dessutom kan Centerpartiet troligen räkna med att få lika många statsråd som Vänsterpartiet trots att man har färre riksdagsmandat (25 mot 30).

Om Centern efter en framgångsrik förhandling, där alla tvingats kompromissa, vidhåller sin röda linje, kommer inte Magdalena Andersson (S) att bli statsminister. Min slutsats är att Centerpartiet har mer att vinna än förlora på att efter tuffa förhandlingar acceptera att tillsammans med MP och V ingå i en regering ledd av Magdalena Andersson.