Christopher Hardej om 9/11, överlevnad och politiken kring minnesplatsen

Det första han hörde var ett plötsligt ljud, som en ilande vind: "woosh!"

Christopher Hardej var 41 år gammal och hade kommit till jobbet på New Yorks transportmyndighet en halvtimme tidigare. Han hade slagit sig ner på sin vanliga plats, med ryggen mot fönstret. Klockan var 8.46.

– Direkt efter ljudet var det som att hela skyskrapan böjde sig bakåt. Sedan studsade den tillbaka igen, berättar han.

Vi träffar Hardej vid den stora minnesplats som stod färdig 2011, tio år efter attackerna som förändrade USA. Två kvadratiska, nedsänkta bassänger symboliserar de två tornen. Längs kanten i brons finns namnen på de 2 977 dödsoffren ingraverade.

Hardej går hit regelbundet och vet exakt vilka namn han söker: Ignatius Adanga, Charles Lesperance och See Wong Shum. De tre kollegerna som valde att inte följa med honom nedför trapporna den dagen.

Han kupar händerna, tar upp lite av vattnet som flödar under bronskanten, och stryker det försiktigt över de tre namnen.

– Det här är min terapi. Att minnas dem som gick förlorade, att tala om vad som hände.

Christopher Hardej är övertygad om att det var hans militära träning som gjorde att han lyckades överleva attacken. Han säger att han agerade som på autopilot.

– Planet flög ju in bara 50 meter över oss, även om vi inte visste det då. När vi började ta oss nedför trapporna, jag och två av mina kolleger, märkte jag att det inte var någon som kom från våningarna över oss.

I själva verket var det mycket få från en så hög våning som den 82:a som klarade sig med livet i behåll.

Klockan 9.03 slog det andra planet in i WTC:s södra torn. Då var Hardej och hans kolleger redan kring våning 60.

– Där var det total trängsel, det gick knappt att ta sig fram. Samtidigt mötte vi brandmän på väg upp.

– Jag såg dem i ögonen och de tittade tillbaka. Vad säger man i ett sådant läge? Lycka till?

Han visste det inte då, men samtidigt kastade sig dussintals desperata människor ut från de högst belägna våningarna i skyskraporna mot en säker död.

Som genom ett mirakel lyckades Hardej ta sig ut med sina kolleger. Från en plats några kvarter bort hörde och såg de hur först det södra, sedan det norra tornet kollapsade.

– Min första tanke var att min fru måste få veta att jag lever. Så jag sökte upp varenda kameraman jag kunde hitta, berättar han.

På tv världen över visades bilderna på de flyende överlevarna, täckta av grått damm som en sorts mänskliga statyer. På en sådan sekvens syntes Christopher Hardej.

– Till och med släktingar i England hade sett mig, och flera av mina grannar. Men tror du någon ringde min fru? Nej.

Ett trauma som 11 september kan man hantera på olika sätt. Christopher Hardej gjorde det genom att bli en del av det "krig mot terrorn" som dåvarande presidenten George W Bush inledde fem dagar efter attackerna mot USA.

I slutet av september satt han på ett militärplan på väg till Mellanöstern. Som medlem av USA:s nationalgarde, knuten till flygvapnet, har han varit befäl för en styrka som söker upp och räddar amerikanska soldater bakom fiendens linjer.

Han har varit i stridszoner många gånger.

– Jag hade lätt kunnat tacka nej på grund av mina upplevelser den 11 september. Men jag gjorde tvärtom. För mig blev kriget mot terrorn personligt.

– Och ironiskt nog gjorde terrorattacken att jag kände mig på något sätt odödlig när jag var en del av kriget. Det säger jag inte lättvindigt.

George W Bushs krig mot Irak fördes på falska premisser – kopplingen mellan diktatorn Saddam Hussein och terroristerna i al-Qaida var en chimär. Och det långa kriget i Afghanistan slutade 2021 med en amerikansk reträtt, varefter al-Qaidas allierade talibanerna kom tillbaka till makten.

"Den här platsen är helig mark för mig, jag vill att politiken hålls borta härifrån."

Hardej vill ändå inte kritisera Bush.

– Något var vi tvungna att göra. Terroristerna tränade ju helt öppet i vissa länder. De gillade inte oss amerikaner. Och kriget mot terrorn fördes i stort sett där borta.

I dag är Hardej 66 år och har pensionerat sig. Som många krigsveteraner är han en konservativ man, det märker jag när vi samtalar. Men han vill egentligen inte prata politik.

11 september och de årliga minnesdagarna är sedan länge "opolitiska". När familjemedlemmar och andra samlas är det meningen att det ska vara en stund av eftertanke.

Alla namnen på de omkomna läses upp. Klockor ringer. Politiker får närvara, men inga tal är tillåtna.

Inte oväntat finns det personer som vill politisera minnet. När Zohran Mamdani, New Yorks socialistiske borgmästare, deklarerade att han tänkte delta i ceremonin i år, blev vissa arga.

Mamdani har inte planerat att tala vid World Trade Center, men bara det faktum att han är muslim retar vissa. En namnlista har undertecknats av minst 89 000 personer, med krav på att borgmästaren blir bannlyst.

Den konservativa tabloiden New York Post och vissa lokala tv-kanaler har gjort stor sak av detta och påstår att anhöriga till offren är emot att Mamdani deltar. Men i själva verket verkar den överväldigande majoriteten av dem som har skrivit på listan inte tillhöra så kallade "9/11-familjer".

Samtidigt har det framkommit att president Trump planerade att delta vid 25-årsceremonin, och då hålla ett tal – vilket alltså skulle bryta mot etablerad praxis.

När det visade sig att arrangörerna inte var beredda att ändra reglerna backade dock Trump, och planerar nu i stället att hålla ett tal på minnesdagen vid Pentagon utanför Washington, som också attackerades av terrorister samma dag.

När jag frågar Christopher Hardej vad han tycker om denna debatt svarar han:

– Den här platsen är helig mark för mig, jag vill att politiken hålls borta härifrån. Låt honom hålla tal vid Pentagon. Sen säger jag inget mer.

Många minns hur Trump agerade den 11 september 2001. Han var då en lokal New York-kändis i sin roll som fastighetsmagnat.

En radiostation ringde upp och bad om en kommentar på det som nyss hade inträffat. Trumps respons blev en skrytsam utläggning om att en byggnad han själv ägde, 40 Wall Street, nu var den högsta skyskrapan på nedre Manhattan – eftersom de båda WTC-tornen inte fanns längre.

Allt handlade som vanligt om honom själv. Och det är säkerligen just vad arrangörerna av minnesdagen fruktade skulle hända om presidenten hade fått hålla tal vid fredagens ceremoni.

Läs mer: