De flesta IVF-tillägg saknar vetenskapligt stöd

Vart sjunde par har svårt att få barn. Många söker hjälp genom in vitro-fertilisering (IVF). Men chansen att få barn efter en provrörsbefruktning är bara ungefär 30 till 40 procent per behandlingscykel.

En del ofrivilligt barnlösa vänder sig därför till privata kliniker för att få tilläggsbehandlingar, så kallade add-ons, för att öka chansen att få barn. Det handlar till exempel om akupunktur, ”embryoklister”, skrapning av livmodern (och) eller genetisk testning av embryon (PGT-A). Metoderna kan kosta tiotusentals kronor.

Men nu visar den hittills största granskningen att de allra flesta tilläggsbehandlingarna saknar effekt på fertiliteten. Det vetenskapliga stödet är ofta så begränsat, eller av så låg kvalitet, att det inte går att dra några slutsatser överhuvudtaget, enligt studien som publiceras i tidskriften The Lancet Obstetrics, Gynaecology & Women’s Health journal.

– Behandlingarna erbjuds till patienter som har försökt få barn länge och är beredda att göra i stort sett allting för att bli gravida, säger Christina Bergh, professor emerita i obstetrik och gynekologi vid Göteborgs universitet och som har läst studien.

Forskarna har granskat tio tilläggsbehandlingar vid IVF. De använde ett nytt granskningsverktyg från forskningsnätverket Cochrane för att upptäcka och rensa bort studier som inte var tillförlitliga ur sin analys.

Resultatet blev att bara 85 av 157 studier fick ingå i analysen, resten kastades ut för att de bedömdes vara opålitliga.

– Det här är viktigt eftersom det ju publiceras väldigt mycket dåliga och ibland rent av fejkade studier, säger Christina Bergh.

Resultatet visar att fyra av de tio undersökta metoderna verkar helt sakna effekt på antalet levande födda barn: embryoklister, PGT-A, test av livmoderslemhinnans mottaglighet och kortisonbehandling.

För fem behandlingar menar forskarna att bevisläget är så dåligt att det är omöjligt att dra några säkra slutsatser överhuvudtaget: Picsi (mikroinjektion av spermier behandlade med hyaluronsyra), akupunktur, infusion med vätska som innehåller fett och injektion med blodplasma i äggstockarna eller i livmodern.

Endast en av de tio undersökta tilläggsbehandlingarna visade en möjlig ökad chans att få barn, och det var skrapning av livmoderslemhinnan. Men Christina Bergh är skeptisk.

– Effekten ligger precis på gränsen att vara signifikant, och effekt sågs bara i 3 mindre studier av totalt 19. Det är dessutom otroligt långsökt att en skrapning, speciellt om den görs i menscykeln innan patienten gör sin embryoåterföring, skulle kunna påverka chansen till graviditet, säger hon.

Det är oklart hur vanliga de här tilläggsbehandlingarna är i Sverige. Christina Bergh har varit ansvarig för det nationella kvalitetsregistret för assisterad befruktning (Q-IVF), men ”add-ons” rapporteras inte rutinmässigt.

– Men vi vet att några kliniker i Sverige erbjuder vissa av metoderna.

I en del länder, till exempel Storbritannien, Nya Zeeland och Australien, använder mer än 70 procent av patienterna en eller flera tilläggsbehandlingar vid IVF. Enligt Christina Bergh utförs en stor del av assisterad befruktning utomlands i privat regi, medan ungefär hälften av IVF-vården i Sverige är offentlig.

– Vi är nog mer strikta och pålästa här när det gäller kunskapsläget för den här typen av metoder, säger hon.

För att maximera sina chanser rekommenderar Christina Bergh att patienterna i stället lägger sina pengar på fler vanliga IVF-cykler.

– Logiken är enkel, ju fler försök man gör, desto större är chansen att få barn.

Hennes andra råd är att agera förebyggande. Om kvinnan inte har någon att skaffa barn med uppmanar hon till att frysa in ägg medan hon är ”hyggligt ung”, runt 35 års ålder.

– På så sätt bevaras äggens biologiska ålder och kvalitet innan den börjar försämras framåt 40-årsåldern, säger hon.