Debatt om Vänsterpartiets krav på regeringsplats under regeringsbildning
Quick Look
- Artikeln diskuterar kravet från Vänsterpartiet att få en plats i regeringen för att deras stöd inte ska vara gratis, och kritiserar upprepningen av detta argument av kommentatorer som Oisín Cantwell och Simona Mohamsson.
- Den påpekar att Sverige har haft majoritetsregeringar endast under fyra år de senaste 25 åren, och att partier har fått politiska eftergifter utan att sitta i regering.
- Artikeln ifrågasätter också Vänsterpartiets ståndpunkt i utrikesfrågor som EU, Nato och Israel-Palestina.
AI-generated summary
Why It Matters
Sverige har haft majoritetsregeringar endast under fyra år de senaste 25 åren, resten har varit minoritetsregeringar med eller utan avtalade majoritetssamarbeten. Partier har fått politiska eftergifter utan att sitta i regering, exempelvis V och MP 2002–2006, C och L genom januariavtalet, och SD:s inflytande på migrations- och klimatpolitik.
Det är ändå fascinerande att följa ”spinnet” under en regeringsbildning. Att se hur något kan förvandlas till sanning, även fast alla fram till alldeles nyss visste att det där, det stämmer inte alls.
Ta bara påståendet att Vänsterpartiet måste ha en plats i en regering som partiet stödjer, annars är deras mandat gratis – och deras väljare har inte fått något för sin röst och visas inte respekt. Och att det därför är sjukt av ett parti, som Centern, att ha röda linjer kring om ett annat parti ska få ministerposter.
Det är inte så konstigt att vänsterpartister säger det här, de vill ju att C ska flytta på sig. Men att andra upprepar det är mer anmärkningsvärt, som Aftonbladets politiske kommentator Oisín Cantwell, som skriver: ”Nooshi Dadgostar har börjat bete sig som de flesta andra partiledare och ställer det högst rimliga kravet att få sitta i den regering som behöver Vänsterpartiets mandat för att få majoritet.”
Eller för den delen Simona Mohamsson, som betecknar C:s linje som ”löjlig”. Hon hade ju själv röda linjer mot Sverigedemokraterna så sent som för ett år sedan! Och i ärlighetens namn har hon fortfarande sådana – mot Socialdemokraterna.
Hur ofta har Sverige egentligen haft majoritetsregeringar – det vill säga regeringar där alla partier som stödjer den sitter med och de tillsammans samlar 175 mandat i riksdagen – de senaste 25 åren?
Varför har vi då haft alla dessa minoritetsregeringar?
Fyra år, är svaret. Det handlar om den första mandatperioden med Fredrik Reinfeldt.
Resten av tiden har vi haft minoritetsregeringar med (Persson 2000-2006, Kristersson 2022-2026) eller utan (Reinfeldt 2010-2014, Löfven/Andersson 2014-2022) avtalade majoritetssamarbeten i riksdagen.
Betyder det att drösvis av mandat varit gratis under här tiden? Nej: V och MP fick stora bitar av sakpolitik i utbyte för sitt stöd till S 2002–2006. C och L fick bland annat bort värnskatten genom januariavtalet. Och SD har dikterat migrations- och klimatpolitiken de senaste fyra åren. Nog har deras väljare fått valuta för sina röster.
Varför har vi då haft alla dessa minoritetsregeringar?
Ulf Kristersson brukade förklara det med att i en regering fattar man alla beslut gemensamt då måste man stå nära varandra.
Det är svårt nog att få C och V att komma överens om tillräckligt mycket för att klubba en budget. I en regering måste de vara överens om allt.
Göran Persson hänvisade till samma logik, men lade tonvikten vid det som rör svenska kärnintressen, som inte skiftar med majoritetsförhållandena i kammaren, som EU-medlemskapet. V ville lämna unionen, och kunde därför inte sitta i en regering där ärenden från Bryssel ständigt finns på agendan.
Ingen förväntar sig att Vänsterpartiet ska släppa fram en statsminister utan att få något tillbaka. Men att få något tillbaka är inte liktydigt med att sitta i regering; har aldrig varit.
Vänsterpartiet driver inte längre frågan om ett utträde. Men Natomedlemskapet var partiet också emot. V vill inte heller fullfölja kärnvapendialogen med Frankrike. Och klarar Nooshi Dadgostar att helt och fullt stå upp för den svenska hållningen i Israel-Palestina-konflikten inför sina väljare? Eftersom Sverige är för en tvåstatslösning måste man som svensk minister klara att högt och tydligt säga att Israel har rätt att existera.
Om hon var beredd att göra en sådan sak kanske hon hade skrämt bort några av de antisemitiska Hamaskramare som flockas till hennes parti.
Ingen förväntar sig att Vänsterpartiet ska släppa fram en statsminister utan att få något tillbaka. Men att få något tillbaka är inte liktydigt med att sitta i regering; har aldrig varit.
Dadgostar får så klart ställa vilka krav hon vill för att göra upp med andra. Men det gäller också C. Och det finns inga skäl för andra att låtsas som att hennes ståndpunkt är resultatet av någon form av naturlag.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Magdalena Andersson kan inte låta V bromsa henne
What to Watch
AI outlook — possibilities, not facts
Vänsterpartiet kommer inte att ingå i regeringen men kommer att få politiska eftergifter för sitt stöd
Likely · Within weeks
Centerpartiet kommer att behöva justera sina röda linjer för att möjliggöra en regering
Possible · Within weeks
Open Questions
- Kommer Vänsterpartiet att få inflytande utan att sitta i regering i den nuvarande regeringsbildningen?
- Hur kommer Centerpartiet att balansera sina röda linjer med behovet av regeringsduglighet?
- Påverkar Vänsterpartiets utrikespolitiska ståndpunkter deras möjlighet att delta i ett regeringsunderlag?






