Får jag berätta om ’Lise-Lott’? Hennes barndom präglades av fattigdom, med en mamma som länge levt i kaos och missbruk. Styvfadern förgrep sig på henne från det hon var tio. Hon blev berusad första gången när hon var tolv, tog amfetamin när hon var femton, och injicerade heroin innan hon hade blivit tjugo.
Hon minns inte hur många gånger hon sålt sex för att få droger, eller hur många gånger hon blivit våldtagen. Ibland, säger hon, är gränsen flytande.
Lise-Lott fick till sist evidensbaserad behandling, parad med mänsklig omtanke. Hon började med läkemedlet buprenorfin, rekommenderat av Socialstyrelsen därför att det dämpar heroinsug, skyddar mot överdoser och kraftigt minskar dödlighet. Men hon missade gång på gång mottagningsbesöken. Livet fortsatte vara kaotiskt. Insatser från socialtjänsten och sjukvården var förgäves.
Efter det, sa hon, upphörde surret hon alltid haft i huvudet. Hon slutade missa mottagningsbesöken
Till sist kunde en erfaren doktor se att Lise-Lott uppvisade uttalade tecken på adhd. Hon fick läkemedelsbehandling. Efter det, sa hon, upphörde surret hon alltid haft i huvudet. Hon slutade missa mottagningsbesöken. Beroendebehandlingen började fungera, och man kunde övergå till månatliga depotinjektioner. Hon fick bostad< och ordnade själv arbete.
Men efter en tid blev Lise-Lott tvungen att byta mottagning. Här fick hon höra att adhd mest är en myt, att läkemedlens effekter är tveksamma, och att det finns bättre sätt att hantera sina problem. Här fick man sluta med adhd-medicin för att få sin beroendebehandling.
Det tog mindre än sex veckor innan Lise-Lott uteblev och missade sin spruta. Efter det återföll hon, och var snart tillbaka på gatan. En natt blev hon brutalt våldtagen av en tilltänkt kund. Om överdosen som följde var avsiktlig eller en olyckshändelse är svårt att veta. På intensivvårdsavdelningen var det osäkert om hon skulle överleva. Men det gjorde hon.
Nu har hon bytt mottagning. Hon står återigen på adhd-medicin, har inte missat ett besök på länge, och funderar på att börja läsa in gymnasiekompetens.
Jag brukar inte grunda slutsatser på enstaka patientfall. Men på senare tid har ett flertal debattörer framställt adhd-diagnosen som närmast godtycklig, och behandling med läkemedel som förfelad. Därför är det viktigt att berätta vad det här kan handla om för människor som drabbas. Oftast är det förstå inte lika dramatiskt som för Lise-Lott. Men att få en skolgång havererad, att råka ut för olycksfall eller att dras in i kriminalitet är illa nog för en ung människa.
Patientberättelsen illustrerar ett kunskapsläge som är relativt klart. Välgjorda studier publicerade i ledande vetenskapliga tidskrifter har gång på gång visat samma sak.
● För det första: Individuella skillnader i risken att utveckla uttalade och bestående svårigheter med koncentration och exekutiva funktioner – att planera, genomföra, och utvärdera – orsakas till omkring 75 procent av genetiska faktorer. Redan där faller förstås den ofta upprepade tesen att adhd är en godtycklig etikett. Studier kan inte finna en genetisk risk för något som inte finns, eller som bara varierar på ett situationsbundet sätt. För att genetiskt inflytande alls ska gå att uppmäta måste det finnas ett sätt individen fungerar på som är någorlunda stabilt över tid.
Forskningen har även visat att behandling minskar självskador, olycksfall och kriminalitet
● För det andra: Forskningen visar tydligt på gynnsamma effekter av läkemedelsbehandling vid adhd. Tvärt emot vad som ofta sägs är effekterna av behandling inte heller bara kortsiktiga. När personer som behandlats i över två år lottades till att övergå till placebo eller fortsätta, utan att vare sig patienter eller behandlare fick veta vem som hamnat i vilken grupp, blev placebogruppen signifikant sämre. Svensk, internationellt uppmärksammad forskning har också visat att behandlingen minskar den totala dödligheten med cirka 20 procent. Lise-Lott är inte ensam: För henne och många andra kan det här vara frågor på liv och död. Forskningen har även visat att behandling minskar självskador, olycksfall och kriminalitet.
● För det tredje: Både på genetisk och klinisk nivå finns det ett starkt samband mellan adhd och beroendesjukdomar. Forskningen visar tydligt att läkemedelsbehandling av adhd hos patienter med sådan samsjuklighet markant förbättrar patienternas möjlighet till framgångsrik beroendebehandling. Dock kräver dessa patienter behandling med högre doser av läkemedel.
Det finns en legitim och viktig diskussion om kvaliteten på den diagnostik som ligger till grund för behandlingsbeslut, och var det är rimligt att dra gränsen innan man behandlar. Jag och de flesta av mina kollegor välkomnar en sådan diskussion. Mats Adler, som för Svenska psykiatriska föreningen lett arbetet med riktlinjer för psykiatrisk diagnostik, har nyligen skrivit klokt om detta (SvD 30/8). Den diskussionen är inte principiellt annorlunda än när vi diskuterar diagnostik och behandling av högt blodtryck eller sockersjuka. Boten får förstås inte bli värre än soten.
Det finns en hel del överdiagnostik av adhd som behöver stramas upp. En utredningsindustri som inte tar ett behandlingsansvar skapar problem. Det finns samtidigt utmaningar med att ta sig an dessa problem utan att ställa patienter med stora behov utan hjälp. Så här finns anledning till eftertanke.
Argumentation av det här slaget skulle aldrig ges utrymme i medier om det handlade om vaccinmotstånd
Tyvärr är det inte den diskussionen som förs. I stället ges stort medieutrymme för radikala budskap baserade på åsikter i stället för vetenskap. I SVT:s Skavlan (1/10) fick vi exempelvis höra från Uppsalaläkaren Johan Bengtsson att adhd inte förklarar något, att man inte kan ärva adhd, och att den dominerande anledningen till behandling är att läkemedelsindustrin ska tjäna pengar. Liknande budskap har upprepats i ett stort antal tidningsartiklar från Bengtsson och andra. Det kan låta som visdomsord, men går helt enkelt på tvärs mot det internationella kunskapsläget.
Argumentation av det här slaget skulle aldrig ges utrymme i medier om det handlade om vaccinmotstånd. Vi brukar inte avgöra vad som är evidensbaserad behandling genom debatter i medier. Frågan är varför psykiatrins patienter inte ska ha samma rätt till behandling enligt vetenskap och beprövad erfarenhet som andra patientgrupper.
Fotnot: Lise-Lott heter egentligen något annat. Detaljer har ändrats för att förhindra identifiering.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Överläkaren Linda van Paaschen: ”Som ung i dag hade jag fått gratis amfetamin”
