DN Debatt. ”Gödsel är inte en skitsak – men vi slösar bort det”

Svenskt jordbruk är mer beroende av omvärlden än vi tror. När priserna på energi och mineralgödsel stiger eller leveranser störs på grund av olika geopolitiska händelser ökar såväl kostnaderna för lantbruket som sårbarheten i livsmedelsproduktionen. Sverige har i dag ytterst begränsad egen produktion av mineralgödsel för jordbruket. Störningar i importkedjorna och stigande priser har därför väckt ett nytt intresse för inhemsk produktion. Men sådan produktion är kostsam och flera planerade projekt kommer att ta lång tid att genomföra.

Samtidigt finns värdefull växtnäring redan här hemma. Djurgödsel och rötrester från biogasanläggningar innehåller kväve och fosfor som kan användas för att odla nya grödor. Ett bättre utnyttjande av dessa resurser kan minska behovet av importerad mineralgödsel och stärka svensk livsmedelsförsörjning och beredskap – något som också lyfts fram av Livsmedelsverket och Jordbruksverket.

Det svenska lantbruket har med tiden blivit mer specialiserat – i vissa regioner dominerar växtodling medan storskalig djurhållning i stor utsträckning bedrivs i andra delar av landet

Men problemet är inte bara hur mycket näring som importeras, utan också mängden näring i olika områden. Det svenska lantbruket har med tiden blivit mer specialiserat – i vissa regioner dominerar växtodling medan storskalig djurhållning i stor utsträckning bedrivs i andra delar av landet. I djurtäta områden kan det uppstå överskott av fosfor, samtidigt som växtodlingsgårdar i andra delar av landet är i behov av näringsämnen. Fosforöverskottet är ett problem eftersom det ökar risken för läckage till sjöar, vattendrag och i förlängningen Östersjön vilket riskerar att förvärra den redan allvarliga övergödningsproblematiken.

En lösning på problemet är att samla in och flytta näringen från områden med överskott till gårdar där den behövs. Men i praktiken är det svårt. Stallgödsel och rötrester innehåller mycket vatten och är dyra att transportera. Växtnäringens marknadsvärde täcker heller inte alltid kostnaderna för förädling, transport och lagring.

Vi representerar två aktörer som från olika utgångspunkter har arbetat med samma fråga. Inom Biogas Solutions Research Center vid Linköpings universitet har forskare tillsammans med regionala aktörer studerat cirkulära flöden av växtnäring. Stiftelsen Baltic Waters har tillsammans med Sveriges lantbruksuniversitet, forskningsinstitutet Rise, lantbrukare och företaget More Biogas genomfört projektet Cirkulär NP som visar hur växtnäring kan utvinnas och paketeras så den blir effektiv att transportera.

Projekten har olika utgångspunkter, men lärdomarna pekar i samma riktning. Genom att separera rötrester i två fraktioner kan en kväverik flytande fraktion användas lokalt, medan en fastare och mer fosforrik fraktion kan flyttas till gårdar där fosforn behövs. Lösningarna måste anpassas efter regionala förhållanden, transportavstånd och lantbrukets behov.

Men tekniken är bara en del av lösningen. Förädling, kvalitetssäkring, lagring och transport kostar. Nyttan av minskat importberoende, bättre beredskap och lägre risk för övergödning tillfaller hela samhället, medan kostnaden i stor utsträckning hamnar hos biogasanläggningar, gödselproducenter och lantbrukare.

Det är ett systemproblem. De aktörer som förväntas investera kan inte ta betalt för hela den samhällsnytta som investeringen skapar. Därför uppstår inte en fungerande marknad enbart för att tekniken finns och lantbrukare är intresserade. Projektunderlagen beskriver just denna skillnad mellan teknisk möjlighet och ekonomiska villkor för uppskalning.

Statligt stöd till biogas bör även kunna finansiera teknik som separerar, koncentrerar och förädlar rötrester till användbara och transporterbara gödselprodukter

Sverige har redan en del av växtnäringen som behövs – och tekniska lösningar. Det som saknas är en politik som gör det möjligt och lönsamt att förädla och flytta näringen dit den behövs. Här är tre beslut för nästa regering:

1. Sätt ett nationellt mål för återcirkulerad fosser. Regeringen bör besluta om ett mätbart mål för hur användningen av återcirkulerad fosser ska öka och beroendet av importerad mineralgödsel minska. Målet ska följas upp årligen för att bidra till hur stöd fördelas.

2. Låt biogasstödet omfatta växtnäringen. Statligt stöd till biogas bör även kunna finansiera teknik som separerar, koncentrerar och förädlar rötrester till användbara och transporterbara gödselprodukter. Biogasen och växtnäringen är två produkter från samma process.

3. Inför ersättning för återcirkulerad fosser. Skapa ett resultatbaserat stöd som premierar att fosser flyttas från områden med överskott till jordbruksmark där den kan ersätta mineralgödsel. Gemensamma krav på kvalitet och spårbarhet behövs för att produkterna ska kunna användas och värderas av lantbruket.

En marknad för biogödsel kommer inte att uppstå av sig själv utan kräver ytterligare insatser. Det har man greppat i Finland där ett tidsbegränsat stöd ska främja produktion och användning av återvunna gödselmedel och bidra till att föra bort näringsämnen från områden där överskott kan uppstå. Sverige bör ta vara på dessa erfarenheter.

En marknad för biogödsel kommer inte att uppstå av sig själv

Nästa regering behöver inte börja från noll. Tekniken finns, projekten är genomförda och hindren är kända. Fyra år bör användas till att sätta målet, bredda stödet och börja bygga en marknad för cirkulära gödselmedel.

Sverige har redan en del av den växtnäring som jordbruket behöver. Frågan är om nästa regering ser till att vi använder den rätt. Det är jordbrukspolitik, beredskapspolitik och Östersjöpolitik i samma beslut.

Läs fler artiklar från DN Debatt:

Företrädare för svenska matproducenter: "Släpp Bullerbydrömmen om eko innan vi svälter"