Efter att idrottens internationella skiljedomstol, Court of Arbitration for Sport (Cas), beslutat att öppna för ryska lag i mästerskap arrangerade av Internationella ishockeyförbundet (IIHF), har Svenska ishockeyförbundets styrelse valt en svår linje. Sverige ska delta i turneringarna, men inte spela mot Ryssland. Det kan innebära att Tre Kronor lämnar walkover även i en avgörande match om VM-guldet.
IIHF har samtidigt meddelat att organisationen kommer att följa Cas-beslutet. Rysslands idrottsminister anser att eventuellt inställda VM-matcher ska räknas som ryska segrar och att material om de planerade bojkotterna kommer att lämnas till den Internationella olympiska kommittén (IOK). Därmed kan IIHF behöva ta ställning till påföljder för de nationella förbund som vägrar spela mot Ryssland.
Svenska ishockeyförbundets ordförande Anders Larsson är ledamot av IIHF Council, det internationella förbundets verkställande organ. Han är dessutom vice ordförande i Sveriges olympiska kommitté (SOK). Han har därmed ledande uppdrag på tre nivåer: i det nationella ishockeyförbundet, i det internationella ishockeyförbundet och inom den svenska olympiska rörelsen.
Som ledamot av IIHF Council deltar Larsson i hanteringen av ett ryskt deltagande. Som svensk förbundsordförande har Larsson samtidigt lett den styrelse som beslutat att landslagen inte ska spela mot Ryssland. Han har därmed en roll både i IIHF:s fortsatta hantering och i det svenska förbund som valt en annan linje. Det är en svår sits eftersom uppdragen kan medföra olika lojaliteter. Om IIHF:s och svensk ishockeys intressen skiljer sig åt, vem företräder han då?
Svensk idrott har redan sett hur en sådan rollkonflikt kan bli ohållbar. Under 2023 var Karl-Erik Nilsson ordförande i Riksidrottsförbundet och samtidigt förste vice ordförande i det europeiska fotbollsförbundet Uefa. När Uefa hanterade frågan om ryska ungdomslags deltagande förväntades han ta ansvar för det internationella organets agerande – och samtidigt företräda den svenska idrottsrörelsen.
Uefas beslut att tillåta ryska ungdomslag stred mot den svenska hållningen och Nilsson lämnade kort därefter posten som ordförande för Riksidrottsförbundet efter omfattande kritik.
Vilket förbunds och vilka medlemmars intressen ska en ledamot sätta främst när uppdragen drar åt olika håll?
Företeelsen att sitta på flera stolar är dock inte begränsad till ishockey och fotboll. Som exempel kan nämnas att Sofia Domeij samtidigt är ledamot av Riksidrottsstyrelsen, ordförande i Svenska skidskytteförbundet och vice ordförande i Internationella skidskytteförbundet. Maria Krafft Helgesson sitter i Riksidrottsstyrelsen och är samtidigt tillförordnad ordförande i Svenska skidförbundet. Fredrik Rapp är både ordförande i Svenska handbollförbundet och ledamot av SOK:s styrelse. Petra Sörling förenar posterna som vice ordförande i SOK, IOK-ledamot och ordförande i Internationella bordtennisförbundet.
Kombinationerna visar att svensk idrott har utvecklat ett system där personer återkommer i flera ledande idrottsorgan. När samma personer deltar i beslut på flera nivåer ökar risken för lojalitetskonflikter, jävssituationer och sammanblandning av organisationernas intressen. Dessutom får nya perspektiv svårare att nå fram och möjligheten till självständig granskning och ansvarsutkrävande försvagas.
Denna utveckling är svår att förena med Riksidrottsförbundets egna rekommendationer om god demokratisk styrning. Där betonas att en styrelse ska vara oberoende samt att varje ledamot ska agera självständigt och med integritet för förbundets och medlemmarnas intressen. Men vilket förbunds och vilka medlemmars intressen ska en ledamot sätta främst när uppdragen drar åt olika håll?
Mot denna bakgrund bör Riksidrottsmötet 2027 införa nya bestämmelser i RF:s stadgar som förhindrar kolliderande uppdrag och fördelar makten mellan fler personer. En ledamot av Riksidrottsstyrelsen bör således inte samtidigt sitta i styrelsen för ett specialidrottsförbund eller distriktsförbund. En ledamot av ett specialidrottsförbund bör inte samtidigt sitta i samma förbunds distriktsstyrelse, i SOK:s styrelse eller i IOK:s exekutivkommitté. Och en nationell förbundsordförande bör inte samtidigt sitta i det internationella organ som styr den egna idrotten.
Det går att ta tillvara kunskap utan att behöva sitta på dubbla stolar. Uppdrag kan med fördel fördelas på fler personer som adjungeras eller rapporterar mellan organisationerna. Det ger fler personer viktig erfarenhet och gör det möjligt för en styrelse att självständigt granska resultatet och utkräva ansvar för beslut som fattas i en anknuten organisation.
En nationell förbundsordförande bör inte samtidigt sitta i det internationella organ som styr den egna idrotten
Alla dubbla uppdrag är dock inte olämpliga. En ledamot av Riksidrottsstyrelsen bör till exempel kunna vara ledamot i en lokal idrottsförening och därigenom få kunskap om föreningarnas vardag. Gränsen för vad som är tillåtet bör dras när en person har ledande uppdrag i organisationer som fattar beslut som direkt berör varandra.
Den infekterade Rysslandsfrågan visar varför förbud mot kolliderande uppdrag behövs när nationella och internationella intressen drar åt olika håll. Ingen ledare ska behöva bli klämd mellan sköldarna och ingen medlem ska behöva undra vilket uppdrag som väger tyngst. Erfarenhet ska tas till vara, men makten ska delas av fler. På så sätt undviker idrottsrörelsen dubbla lojaliteter.
